Hoppa till innehåll

Tio dagar i Márjj’Ingás närhet

28 september, 2022
”Anne Marie” t.v. och ”Inga” (Marj-Inger, Márjj’Ingá) t.h.framför huset som brändes av tyskarna i början av 1945, fotograf okänd

”Redan påföljande år blev jag i stånd att fullfölja min plan: att fara tillbaka till den lilla byn Kjerringdalen. Det var under den mörkaste årstiden, den årstid då solen däruppe inte går över horisonten och då mystiken lever upp hos vildmarkens människor.

   Så bar det norrut. Fem dagar fick jag resa innan jag nådde fram till fiskebyn vid Lyngsfjord, varifrån jag sedan skulle ta mig på skidor fram till Kjerringdalen. Jag spände på mig skidorna, och så bar det av.

   Men när jag vid middagstiden rastade för att få mig lite mat, varm man där inte alls förvånad över min ankomst. Ryktet hade gått genom bygden och alla i den flera mil långa dalen tycktes veta att ”han som var här och filmade” var på väg upp till Kjerringdalen.

   På vägen låg jag över hos Anne Maria, en 86-årig samekvinna, ivrig piprökerska och pessimistisk filosof. Hos henne kom jag i kraftig kollision med den samiska byggnadskonsten. Det var mörkt och jag slog magen i dörrposten när jag skulle in genom den något mer än meterhöga dörröppningen!

Först förhöll sig Anne Maria mycket avmätt, men när jag bjudit henne på stark tobak tinade hon upp och konstaterade att jag såg snäll ut. Efter att jag fått denna uppmuntrande upplysning, kom samtalet igång. 

   Anne Maria var læstadian och trodde inte denna syndiga värld skull bestå länge till. Mellan de pessimistiska utgjutelserna sög hon på sin pipa. Men den var sönder. Som jag själv hade sju stycken, gav jag henne en av mina. Hon tog den genast och höll den några ögonblick i elden ”för att ta bort de onda andarna” som hon sa. Sedan frågade hon vad hon skulle betala för den. ”Ingenting”, svarade jag. 

   ”Då ska jag skaffa dig en vacker sameflicka som du kan gifta dig med”, sa Anne Maria. Men efter en stund fick hon betänkligheter och tillade: ”Det är ju inte så bråttom att gifta sig, men att ta död på loppor och löss, det hastar!” Så kliade hon sig. Ja, det var en sann levnadsfilosof!

   Anne Maria hade en dotter, Inga. Hon var kraftigt byggd och skötte den lilla gårdens alla sysslor. Även hon rökte snugga. Anne Maria sa mig i förtroende att ”ho Inga blir aldrig gift, ho röker för stark tobak. Nej, ho skulle ha gjort som jag, väntat med piprökningen tills hon knipit sig en karl!”

(Citat ur Jan Güettlers hittills opublicerade minnen ”Vidden kallar”, färdigställda 1940-41, som jag avser att integrera i min nya bok under arbete med samma titel)

Márjj’Ingá (Marj-Inger) januari 1939, foto Jan Güettler
Jag fick äran att avtäcka informationsplakatet som Sametinget och Senter for nordlige folk i Manndalen låtit göra och Tor Nilsen satt upp vid invigningen av utställningen i Marj-Ingerjuset den 16 september 2022. Täcket var ett av gårdens egna sau-skinn. Fotona tagna av Jan Güettler i januari 1939.

Jag bodde tio dagar i Marj-Ingers hus (för enkelhetens skull använder jag här den norsk-svenska stavningen av namnet som egentligen ska skrivas på samiska som på skylten ovan). Det var magiska dagar med god nattsömn emellan. Marj-Ingers ande finns i väggarna i detta första hus som byggdes upp efter att tyskarna förintat hela bygden mitt i vintern 1944-45. Folk fick inte många timmar på sig att utrymma och bege sig ner till hamnen vid fjordbottnen för att evakueras. De fick bara ta med sig så mycket de kunde bära, men de försökte först gömma undan så mycket de kunde i terrängen för att ha igen efter den återkomst som de räknade med när kriget skulle vara över. Flera familjer rymde upp i fjället och försökte bo i grottor och enkla kojor men nästan alla måste snart ge upp på grund av kylan, vätan och bristen på mat.

När freden kom återvände de sommaren 1945, utfattiga men med okuvade sinnen, till sotiga ruiner där de till en början saknade det mesta byggnadsmaterial och redskap. De fick ta vad de kunde finna av takplåtar, verktyg och virke som inte brunnit upp eller stulits. En del återfann kanske hushållsprylar och verktyg som gömts undan, något fisknät, ett par spannar eller annat användbart. Andra fann ingenting. Husdjuren hade tyskarna slaktat för att äta eller bara skjutit och låtit ruttna. Folk behövde hjälp för att bygga upp sina hus men först ville Fylkets ledning mäta upp alla tomter för att genomföra ett skifte så att gårdstegarna blev mer rationella. Men varken syfte eller beslut kommunicerades med befolkningen i Mann- och Kjerringdalen. Plötsligt dök det bara upp en lantmätare utsänd från Tromsø.

Han blev först väl mottagen, men när det gick upp för människor vad han höll på med drevs han prompt iväg av en stor folkmassa som, märkt av historien, vägrade acceptera nya övergrepp från överheten. Senare återkom han dock med buller och bång i sällskap av beväpnad polis. Fastighetsägare som vägrade mäta upp sin mark arresterades och sattes i häkte i Tromsø. Men fylkesmannen hade tolkat lagen fel. Förrättningarna skulle vara frivilliga, inte obligatoriska. Så lantmätarens karta blev till slut rätt tom. Han fick återvända till Tromsø med i stort sett oförrättat ärende.

Nu ville makthavarna i Troms bestraffa bygden för dess obstruktion genom att hålla inne det statliga stödet för återuppbyggnad. Det dröjde ända till slutet av 1940-talet innan regeringen uppmärksammade det olagliga beslutet och pengarna betalades ut. Då hade redan människor på olika sätt, med envishet och solidaritet, hjälpts åt att skaffa sig tak över huvudena. Men från ingången av 1950-talet ökade standarden och välfärden stadigt.

Marj-Ingers hus, som Tor Nilsen har renoverat så respektfullt och fint och som jag alltså har bott i med vedspis i köket, vattenhinkar i hallen och ”do” ute i den numera separata vedboden, blev det första som byggdes upp i Kjerringdalen efter kriget, 1946-47. Anledningen var att hon var ensamstående och inte hade någon familj som kunde hjälpa henne. Hon var också både omtyckt och respekterad. Grannarna fann det naturligt att prioritera hennes behov framför sina egna.

Marj-Ingerhuset kom snart att bli en samlingsplats för bygdens ungdomar och barn. Det var ju bara hon som bodde där och i hennes kök fick de både träffa varandra och en vuxen som var självständig och tyckte om att umgås med unga ”bara för att” – utan några uppfostringsambitioner. Under min vistelse under Marj-Ingers tak fick jag ett antal fina berättelser av äldre personer som själva hängt där som små eller unga. Minnena de delade med mig får Marj-Inger att framstå som en betydelsefull person i bygden, en ”rebell” för sin tid som inte underordnade sig læstadianismens hårda moralregler. Förutom att sitta och bolma på sin pipa i stugan (vilket inte riktigt anstod en kvinna), gärna med en dramm till hands, och skoja och samtala med unga människor, försörjde hon sig själv på ströjobb, skinnberedning, skörd och torkning av sennagräs som såldes på marknader. (Sennagräs i komagerna – de handsydda läderstövlarna – var ett bra, traditionellt sätt att hålla sig varm om fötterna på vintern.) Hon var humoristisk, vänlig och arbetsam. En god granne.

Många, både gamla och unga, kom till invigningen av Marj-Ingerhusets utställning med hennes gamla redskap, möbler och bilder på köksväggen. Och på väggarna i stugans alla tre rum – köket, det gamla oisolerade förrådsrummet med jordgolv som rustats upp till varmt och fint sovrum och hennes renoverade sovkammare – hänger Jan Güettlers fotografier av människor och deras byggnader i Kjerringdalen som tyskarna förintade sex år senare. Marj-Ingerhuset har blivit ett oerhört viktigt kollektivt minne för dagens människor i Kerringdalen och Manndalen. Det var så fint att höra det glada pratet med minnen och skämt i Marj-Ingers kök. Jag tror att hennes ande, som bor kvar mellan väggarna, njöt i fulla drag. Det gjorde jag med! Och hela tiden jag bodde där, kände jag liksom hennes vänliga närvaro.

Sist i detta inlägg bifogar jag bilder från invigning och utställning. Men först ett par foton från övre Kjerringdalen där Jan och hans unga filmexpedition (Jan var bara 18 år) kom ner från fjället för första gången sommaren 1936.

I ravinen bakom mig är det troligt att ungdomarna tog sig ner efter att ha begett sig upp i fjället från Skibotn i sydväst dit de troligen kom först under sin fem veckors vandring med tung filmutrustning från Kvikkjokk, men där båten till Tromsø just hade gått och det skulle dröja en vecka till nästa resemöjlighet. Någon tipsade om en märklig dal på andra sidan fjället där människor skulle vara ”trollkunniga” vilket förstås väckte framför allt Jans intresse. Så de hängde på sig säckarna igen och klättrade över dit. På vägen ner i Kjerringdalen öppnades en underbar vy över Manndalen och fjordbottnen (en vik av Lyngen).
Utsikt mot nedre Kjerringdalen och norra Manndalen ända till Løkvoll nere vid fjorden. I vattnet i mitten, kallat ”Vanne vanne”, bodde enligt legenden en livsfarlig sjöorm som en vinterdag för länge sedan lyckligtvis bröt sig ut och åkte med forsen ända ner i fjorden och försvann. Här gick ungdomarna ner till bygden som på den tiden var så fattig att man inte hade råd att bygga någon bro över Manndalselva som delar dalgången i en västersida och en östersida. För att korsa älven gick man därför på styltor.
Tor Nilsen, som minns Marj-Inger väl från barndomen,äger och har själv rustat huset med stöd från Sametinget och Senter for nordlige folk. Här berättar han om utställningen och önskar alla välkomna in i huset.
Förra sametingsrådet Henrik Olsen, som arbetar för Sametinget i Senter for Nordlige folk i Manndalen, hälsar alla välkomna till invigningen av utställningen i Marj-Ingers hus.
Till slut måste jag ändå lämna tillbaka min begagnade hyrbil till Knut-Idar på verkstan i Løkvoll och kliva på tidiga morgonbussen till Tromsø. Men nästa sommar hoppas jag kunna återvända i sällskap av min spinnande, vävande och stickande fru som nu har fått en påse vildsau-ull från Tor att spinna och förädla här hemma på Mobacken.

From → Presentationer

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: