Tre monster på Mobacken före avfärden till Åmål
Den 25 juli hämtade jag först Áslaug vid bussen i Hallstavik, sedan Rakel på Arlanda, direkt från Färöarna via Köpenhamn. På kvällen körde vi en första (mycket trött) repetition inför vårt författarframträdande på Barnens Bokdagar i Dalsland.
Nästa morgon äntrade vi bilen och körde 44 mil till Åmål där de duktiga arrangörerna av detta intressanta litteraturevenemang tog emot oss medverkande med en festlig kvällsbuffé efter incheckningen på Åmåls nyrenoverade Stadshotell. Bra att få bekanta sig med sina nya ”arbetskamrater” innan allt drog igång. Många spännande och trevliga författare och skådespelare var det! Somliga vänner sedan tidigare, andra nya bekantskaper. Det är så värdefullt att bygga nya relationer, både för deras egen skull och för författarskapets vidare utveckling.
På fredagen hade vi vårt stora framträdande för den lilla publiken. Det var 32 grader varmt i barnens tält och de flesta småbarnsföräldrar hade nog åkt och badat med sina bilderboksbarn men vi hade i alla fall en liten entusiastisk lyssnarskara (mest vuxna) och vårt framförande av fyra av monsterböckerna gick faktiskt riktigt bra. Jag sjöng monstersånger och vi läste tillsammans i olika roller.
Efter detta kunde vi koppla av och ägna oss åt litterära upplevelser både med vuxenförfattare och barnboksdito samt skådespelare. I den sistnämnda kategorin var Arabiska Teatern jättebra med Mustafas fina publikkontakt när han återberättade HC Andersen-sagor, bland annat Stor-Klas och Lill-Klas, på arabiska.
Och Teater Twiga med sin Mamma Mu och Kråkan-föreställning äger!
Tack Victor, Niclas, Annelie och alla ni andra i Åmål som ordnat detta så fint för 18:e året i rad. Och tack till bokhandlaren i Åmål som sålde monsterböcker i sitt tält. Se vidare fotocollaget här:
Nu återses vi snart här på Mobacken i Roslagen – jag, Áslaug och Rakel – för att tillsammans åka till Dalslands Bokdagar där vi ska rocka loss med sånger, sagor och bildverkstad tillsammans med ett okänt antal barn i olika åldrar i ett stort tält den 27 juli.
Det ser vi verkligen fram emot! Både att återses och att få möta gamla och nya läsare på detta vis och att träffa intressanta kollegor. Dalslands Bokdagar är något helt nytt för oss trots att det har funnits så länge. Det är helt klart ett unikt arrangemang och en stor och värdefull satsning av arrangörerna i Åmål och hedrande för Västra Götaland-regionen som i mina ögon alltmer framstår som Sveriges ledande litteraturfrämjare bland våra landsting.
Den Nordiska profilen på programmet är väldigt passande för en ort nära gränsen till Norge och en dagsutflykt med bil från Danmark. Mera Norden i Sverige! säger jag som tillbringar halva mitt författarliv där …
När ska till exempel ”Storasyster Sverige” anse sig ha råd att bygga ett eget Nordens Hus i klass med dem som sedan länge finns som viktiga institutioner för nordiskt kultursamarbete i Reykjavik och Tórshavn, kompletterat med Nordens institut på Grönland, Nordens institut på Åland samt Kulturkontakt Nord i Finland. Men Sverige? Danmark? Norge? Varför kan inte vi? Saknas intresse nu när alla blickar riktas mot Europa och till och med det nordiska frimärksportot är avskaffat sedan många år?
Är det bara Försvar och Ekonomi som intresserar våra skandinaviska politiker idag? Nja, så är det förstås inte. Nordiska Rådets priser (varav vi monster är nominerade till ett i år igen) är en rest från den gamla strävan efter nordisk kulturell gemenskap.
Men för mig, som ofta på olika plan rör mig över gränserna i Norden, känns det svenska engagemanget tyvärr alltmer utspätt och avslaget.
I doften av blommande syrener intervjuades jag igår av Radio Upplands Mona Wahlund. Här är länken till reportaget. Mona ställde bra frågor och följde upp dem på ett lika bra sätt. Tyvärr sammanföll inspelningen med den stora nyheten att regeringen vill satsa på fyra tågspår mellan Stockholm och Uppsala och vi fick på grund av det inte så mycket sändningstid som vi annars skulle haft. Ändå blev det 16 minuter som nu ligger ute på Radio Upplands webb.
Jag skickade Monas stafettpinne vidare till Rolf Hedin i Skebobruk med frågan:
”Vad är ditt recept för att ett litet samhälle i kommunens periferi ska kunna överleva, utvecklas och vara attraktivt att bosätta sig i?”
Den frågan får man svar på direkt från Rolf torsdagen den 7 juni 2018 mellan kl 9 och 10 i Radio Uppland. Frågan jag själv fick från min brorson Lars Güettler besvarades kortfattat i radion – men eftersom det finns mycket mer att säga om denna intressanta sak så klistrar jag in fler funderingar här:
Skillnaden mellan att vara ung då och att vara ung nu
Du får olika svar beroende på vem du frågar. Det handlar om klass och bostadsort. Men det finns också många generella, samhälleliga karaktäristika som gäller alla.
Då på 50-60-70-talen
50-talet var genomsyrat auktoritärt – skolagan avskaffades men det var obligatorisk morgonbön i skolan varje dag och kristendomskunskap. I skolan fick vi inte välja vilken mat vi skulle äta till lunch eller hur mycket och i folkskolan (låg- och mellanstadiet) måste vi stå upp, knäppa händerna och be ”Gode Gud välsigna maten, amen” innan vi fick sätta oss och äta. Den som inte orkade eller tålde maten fick sitta kvar vid bordet tills lunchrasten var över. Efter maten måste vi be ”Tack gode Gud för maten, amen” innan vi fick springa ut och leka. Men när vi var äldre lättade reglerna och det blev mer som idag.
Alla yngre måste resa sig på bussen under 50- och början av 60-talen, och hålla upp dörren för äldre personer och funktionshindrade. Pojkar skulle bocka och flickor niga för äldre och auktoriteter. Kompisarnas mammor var ”tanter” även om de inte fyllt 30 och papporna var ”farbröder”. De flesta mammor var hemmafruar. Barnen hade inte mycket att säga till om hemma eller i skolan. Vi bodde i Norrbotten när jag gick i ettan, tvåan och trean och hade ingen tv i vår familj, det mediet spred sig sakta norrut och inåt landet från Stockholm och storstäderna i södra halvan. Datorer och mobiler fanns inte men mekaniska skrivmaskiner, bakelittelefoner med jack i väggen och tjocka telefonkataloger med ”‘Om kriget kommer” och kartor över staden man bodde i på de första och sista sidorna.
I andra halvan av 60-talet började auktoriteterna ifrågasättas och det fortsatte under 70-talet. Vietnamkriget (Sven Öste), studentrevolten, du-reformen, strejken i Malmberget. Rapport-böckerna (skurhink, Kina o.s.v.). Fria Pro-och Nationalteatern. Miljöförstöring och plundring av tredje världen var stora frågor i den yngre generationen. Jag läste Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning och Georg Borgströms Mat för miljarder låg i min ryggsäck när jag som 17-åring liftade runt i Europa.
Jag tog realen i årskurs 5/5 i gamla realskolan (motsvarar åk 9 idag) med skrivningar och muntliga förhör år 1965. Sedan studentexamen 1968 med censorer och en jäkla flax i historieförhöret. Det hade kunnat bli underkänt, men jag hade tur och fick frågan i muntan om det enda ämne som jag hade orkat plugga på ordentligt i historia. Det blev högsta betyg, stora A, i stället. En av eleverna klarade sig inte utan fick smita ut bakvägen i skolan med studentmössan undangömd när familj och släkt stod utanför och väntade på utspringet med fina plakat och lövad bil på framsidan.
Det var en tid då det kändes som om samhället ständigt gick framåt i Sverige samtidigt som världen stod i brand och förtryckta folk gjorde uppror. Palme hade hög prestige i världen och känslan av internationell solidaritet var djup. Rädda världen. Men ansvaret var inte i första hand individuellt, man bildade föreningar och enhetsfronter som hade massor av möten, skrev stadgar, förde debatter både skriftligt och muntligt, gjorde aktioner, demonstrerade med plakat, ockuperade rivningshus … Den visionäre Marshall McLuhan skrev kultboken ”Mediet är budskapet” som jag tyckte var överdriven och spekulativ på den tiden. Idag är dess huvudtes bevisad – och överträffad – tusentals gånger genom de sociala medierna och Internet. Tänk bara Fake News och trollfabriker!
Och vi liftade ut i världen utan liggunderlag och svårväxlade resechecker för att lära oss mer och uppleva hur den fungerade bortom Sveriges gränser. Globaliseringen var på den tiden inget för vanligt folk, vi studerande ungdomar var unika i det avseendet och kom hem som intressantare personer än innan vi for ut. Globaliseringen i min ungdom var något för de multilaterala, neokoloniala privata och statliga företagen i västvärlden och Sovjetunionen. Det var många som inte talade engelska i Sverige då.
Vi killar gjorde lumpen, annars fick vi sitta i fängelse tills vi gav med oss och gjorde den i alla fall. Men de som hade ”samvetsbetänkligheter”, bara de, kunde få göra civil värnplikt i brandkåren eller sjukvården. Det totala kärnvapenkriget hängde över oss som ett reellt hot men jag upplevde att Sverige hade ett försvar som var starkt och respekterat på bägge sidor om järnridån.
Vi skrev brev vänner emellan, riktiga brev för hand. Först en kladd, sedan renskrivning med skrivstil. De bästa breven var de långa, gärna med litterära formuleringar. I debatter kunde vi skriva långa inlägg till varandra och svara minst lika långt. (Idag upplevs ju mer än en kvarts A4 som onödigt pratigt och långt.)
Man sökte en trygghet för hela livet när man skulle söka jobb eller planera studier. Idealet var en anställning som skulle kunna vara livet ut …
Kyrkans makt minskade från slutet av 60-talet, kristendomskunskap blev religionskunskap, morgonbön blev sekulär morgonsamling eller timme till förfogande, herr Jansson och ingenjör Johnsson blev Pelle och Maria, magistern blev Kalle, aborträtt infördes, samboskap och ensamstående föräldrar (inte bara mödrar) var inte längre något skämmigt, sex och umgänge mellan könen blev mer frigjort – också helt vanlig vänskap.
Nu på 2010-talet
Den största förändringen är nog att individualiseringen har drivits så långt att samarbete har ersatts av konkurrens och att långsiktigt samhällsengagemang genom politiska partier och föreningsliv till stor del har ersatts av snabba upprop på sociala medier och kortsiktiga kampanjer i specifika frågor. De flesta människor under 50/60 års ålder har idag ingen föreningskunskap vilket är mycket allvarligt för demokratin.
Vad som saknas idag, som fanns när jag var ung:
Det kollektiva ansvaret för gemensamma frågor lokalt, nationellt och globalt. Jag är orolig för vart vi är på väg. Inte för min egen del men för barnen och barnbarnen som ska ta över och leva i världen framöver.
Vad som finns idag som jag gärna skulle haft när jag var barn och ung:
Kvinnans rättigheter och självständighet i yrkeslivet, mannens delaktighet i familj och barn, acceptansen för sexuella minoriteter och människans olikheter.
På torsdag den 31 maj mellan kl 9 och 10 blir jag intervjuad i SR P4 Uppland. Det blir ett samtal varvat med musik och lite annat prat under en timme, effektiv intervjutid kanske en kvart, 20 minuter. Det är ett inslag som heter ”Mona möter” och som återkommer varje torsdag vid samma tid. En sorts stafett där reportern Mona Wahlund träffar upplänningar som har något intressant att berätta. Den som intervjuas skickar stafettpinnen vidare till en annan person som den själv har valt och vet är villig att bli intervjuad torsdagen därpå.
Hur kommer sig nu detta? Jo, det var min brorson Lars Güettler, student i Uppsala, som passade pinnen vidare till sin onkel Kalle i Häverö. Intervjun med Lars kan man lyssna på i koncentrerad form här.
Förutom att välja ut nästa intervjuperson ska den som möter Mona tänka ut en fråga som hen skickar vidare till den personen. Lars fråga till mig var ungefär så här:
Berätta om någonting i din ungdom som saknas för dagens unga människor. Och någonting som ungdomar har idag som du skulle ha velat haft när du var ung.
Hmmm … det där är något att bita i! Det finns väldigt mycket att ta upp. Jag var ung i en social och politisk brytningstid då traditioner, språkbruk och attityder som länge varit huggna i moralsten plötsligt ifrågasattes och tappade greppet. Vi får se vad jag väljer. Två dagar före programmet har jag inte bestämt mig.
Torsdag kl 9-10 i P4 Radio Uppland, sänds intervjun direkt hemfrån Mobacken. Den som missar att lyssna kan enkelt göra det på play i efterhand. Jag lägger ut en länk.
Igår delades Almapriset ut i Stockholms Konserthus till den amerikanska författaren Jaqueline Woodson Sveriges barn- och ungdomsboksförfattare var som vanligt inbjudna och jag tackar aldrig nej om jag har möjlighet att komma. Det är ett fantastiskt fint program med fokus på pristagarens hela författarskap. En stark artist sjunger, igår Janice med sitt band, och denna gång fick vi också njuta av långrepsakrobatik utförd av tre unga tjejer.
Talen till pristagaren tog fasta på hennes luftiga och pregnanta språk samtidigt som berättelserna berör läsaren djupt. De handlar rakt på sak om vanliga ungdomar och barn med vanliga problem och drömmar i ett ofta hårt samhälle. I sitt tacktal berörde hon människors attityder till varandra och språkets, ordvalens, djupa betydelse.
På väg ut efter kvällens fortsättning i Grünewaldsalen med kärt mingel med kollegor, kultur- och förlagsfolk fick vi alla varsin påse innehållande N&K:s utgåva av Brun flicka drömmer , temanumret av Sveriges enda barnlitteraturtidskrift Opsis Kalopsis om pristagarens författarskap och en faktafolder från almajuryn.
En minnesvärd kväll.
Puh, Författarförbundets årsstämma gick vägen – och det i god stämning med konstruktiva diskussioner och beslut trots ett par heta frågor. Det var värt intensiva förberedelser för oss i presidiet: t.v. Ewa Ulander, sekreterare, samt undertecknad och Kalli Klement som turades om att hålla i ordförandeklubban. Närvarande var över 200 författare och översättare. Jag vill tacka alla i församlingen för deras förmåga att hantera komplicerade diskussionsfrågor på ett moget och ansvarsfullt sätt.
T.v. Ewa Ulander, förbundssekreterare och idag även årsmötesdito, Kalle och Kalli.
Styrelsen lyssnar från första raden på valnämndens föredragning
Jag vill också tacka Georg (bas) och Sara Riedel (sång) samt Mats Bergström (gitarr) för ett underbart framförande av tonsatta dikter av Ulf Stark, som gav en fin ton åt mötet. Här ett litet bildsvep från de påföljande förhandlingarna:
Tack Gunnar Ardelius för sex års gott ordförandeskap, lycka till med det fortsatta ordförandeskapet i European Writers Congress. Och välkommen Grethe Rottböll till ditt stora uppdrag som ny ordförande för alla oss i Författarförbundet efter Gunnar.
I fredags kom en transport från Gröning Board till Häverös lokala såg och bygghandel, Lindris såg. Ombord fanns inte bara beställda boardskivor utan också två pallar med drygt ett ton monsterböcker från Kabusas konkurslager hos Förlagssystem i Falun.
