Áslaug skriver på sin blogg att hon nu är klar med det konstnärliga hantverket till Monster i knipa, som ges ut på Island (Forlagid) i början av hösten och i Sverige (Opal) och Färöarna (BFL) under våren 2018. Innan nummer nio i monsterserien kan gå i tryck återstår nu layout och tryck-pdfer på tre originalspråk … Ett stort arbete för Áslaug mitt i grönsaksodlingarna och höskörden på gården Melaleiti som ligger på klinten mot havet tre kvarts bilresa väster om Reykjavik.
Vi medförfattare på andra sidan havet är förstås jättenyfikna på hur originalen blev, hittills har vi bara sett skiserna till varje uppslag. Men den som väntar på något gott …
Heja Áslaug! Heja lilla monster! Heja Stora Monster! Heja Luddmonster!
Linda Bondestam och Ulf Stark, bokmässan september 2016
En stor författare har alldeles för tidigt lämnat oss och jag känner mig djupt bedrövad. Ulf var inte bara ett föredöme för mig rent konstnärligt och litterärt, han var en så klartänkande och engagerad människa som satte hjärtat före penningen i sin produktion. Han skrev det han tyckte var viktigt och angeläget och valde likasinnade och lika besjälade, oslagbara konstnärer till samarbetspartners. Till exempel Anna Höglund, eller Linda Bondestam i deras underbara bok Djur som ingen sett (utom vi). Man ser ett litet hörn av den på fotot ovan, som jag tog på bokmässan 2016. Då var Ulf lika vital, skarpsinnig och rapp i repliken som alltid när han och Linda pratade om sin bok. Det exemplar som jag köpte av dem då finns nu hos mitt yngsta barnbarn och jag kommer alltid att stanna upp i vemod en liten stund när jag ser Ulfs och Lindas dedikationer till Harry på försättsbladet innan vi börjar läsa.
En av Sveriges bästa författare alla kategorier och en underbar människa är död. Tomrummet är stort. Jag och många med mig sörjer. Mitt varmaste medkännande med Ulfs livskamrat, Janina Orlov.
Sent på kvällen före avresan till Furudal i fredags morse, lyckades jag lägga in den 45:e och sista powerpointbilden och kunde släcka ner datorn med ett färdigt föredrag. Synen var fortsatt lika dålig och ögonen utmattade efter timmar av fokusering och förstoringsglasgloende. Tiden räckte inte för repetition och tidtagning, men det kändes ändå som om jag skulle kunna få till ett föredrag på 45 minuter med hjälp av pp-bilderna. Och det fungerade även om jag var fysiskt helt slut efteråt.
Så himla skönt att Gitte körde hela vägen de 62 milen tur och retur Häverö-Furudal. Vi var båda så glada över alla värdefulla möten med dessa människor som har en djup personlig relation till dramatiska händelser under kriget. Polititisoldaterna och deras efterkommande, naturligtvis, men i många fall också aktiva i hjemmefronten som måste fly hals över huvud över gränsen till Sverige. Många av dem enrollerades sedan i den norska exilarmén på 15 000 man i Sverige. Veteranmuséet i Furudals Bruk kan varmt rekommenderas för den som är intresserad. Och där finns vandrarhem med hög standard att sova över i för den som passerar och vill göra ett intressant uppehåll på väg någon annanstans.
Den gamla kättingsmedjan från 1600-talet där evenemanget ägde rum fylldes i lördags av en värdig, allvarstyngd, varm och mänsklig atmosfär. Den posttraumatiska stress som präglat nästan alla veteraner i större eller mindre utsträckning efter kriget gav sig till känna i tårar och personliga vittnesmål. Många av mina egna generationskamrater, som deltog i egenskap av barn till krigsveteraner, kunde intyga hur krigets sår aldrig läker – och dessutom överförs till kommande generationer på olika sätt och i olika former.
Som den yngste veteranen, Aage, uttryckte det till Gitte och mig i ett djupt och fint samtal vid frukosten innan vi skulle åka hem: Kriget påverkar människor på olika sätt. Ingen förblir opåverkad. De flesta lever vidare år efter år med djupa sår i själen. En del står inte ut med mardrömmarna och faller ifrån. Bara några få lever vidare utan ångest.
Aage hade som mycket liten varit tvungen att delta fullt ut i sin familjs livsfarliga hemliga verksamhet som ”gränslotsar”, alltså att ledsaga flyktingar och kurirer fram till Sverige. Bara 8-9 år gammal måste han ta ett vuxet ansvar för sitt eget, sina familjemedlemmars och de människors liv, vilka han skulle rädda genom att smyga förbi tyska och norska nazisters bevakning och föra till säkerheten. ”Jag förstår inte hur de vuxna kunde lägga ett sådant ansvar på ett litet barn”, sa han i ett tal som skar rakt in i våra hjärtan, när han vid middagen på kvällen efter minnesdagen berättade om händelserna som till slut tvingade hela familjen att fly till Sverige 1944.
Det var inte själva faran i stunden eller verksamheten som sådan med sin ständiga nervspänning som var svårast för honom – utan tiden efter flykten i det fredliga Sverige där han inte kunde anpassa sig till någon skola han gick i. Han hade så hög adrenalinhalt att han ständigt hamnade i bråk med skolkamrater och lärare. Livet blev paradoxalt nog svårare i Sveriges fredliga samhälle än vad det varit under tyskarnas och quislingarnas mördarregim i Norge.
Aage sa med eftertryck: ”Vi som flydde till Sverige då kom till ett land med lång gemensam historia, natur och näraliggande kultur och språk. Det var inte svårt att känna igen sig i det svenska samhället och att anpassa sig praktiskt till en ny tillvaro där. Men alla de barn som kommer till våra länder idag, kommer från mycket värre förhållanden än de flesta av oss gjorde då. De har sett och upplevt ännu värre hemskheter än vi och kommer dessutom från naturmässiga och kulturella miljöer som är mycket annorlunda än de nordiska. Man måste förstå att barn som kommer hit bär på så svåra trauman att man inte kan förvänta sig att de ska slå sig ner lugnt och fint i skolbänken och fungera socialt. Jag kunde inte det – och de har det mångdubbelt svårare än jag hade.”
Jag skulle önska att inte bara trångsynta Sverigedemokrater utan även våra etablerade ”rumsrena” politiker som skickar iväg hundratals ångestridna ensamkommande ungdomar till Afghanistan för att de ”inte längre har skyddsbehov” finge träffa Aage och höra honom förklara varför de måste tänka om ifall de ska ha rätt att kalla sig humana i fortsättningen.
Vem som helst kan bli en hjälte under extrema förhållanden – och de är värda beundran och tack för sina insatser – men att bli av med smärtorna efteråt är få förunnat, hur långa rader av medaljer som staten än pryder dem med. De flesta tar ångesten med sig i graven, men dessförinnan har den spillt över på deras barns och barnbarns liv.
Värst av alla har barnen det. Vare sig de kommer från krig i Skandinavien, Finland – eller något annat land i världen.
Ett varmt tack till organisatören och värden för årets veterandag, Lennart Öhnell! Här ett kollage från evenemanget med Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist, Norges ambassadör Christian Syse – som båda invigningstalade – och en rad andra deltagare på scenen i och i publiken (t.ex. min föreläsarkollega Anne-Kristine Fösker, författaren och inspiratören Anders Johansson, Erik Söderman, son till Harry Söderman som var den svenske organisatören av utbildningslägren under kriget, och den skicklige trubaduren och sonen till en politisoldat Ole Moe som framförde underbara personliga tolkningar av Evert Taube, Björn Afzelius m.fl.
När synen sviker står sig författaren slätt. Som en skadskjuten kråka flaxar jag nu med ett förstoringsglas framför papper och skärm när jag förbereder mitt föredrag i Furudal. Ögat är fyllt av belladonna och pupillen stor som en (ny) enkrona. Det gäller mitt enda fullt seende öga. Det vänstra ögat har en grav synskada sedan barndomen som inte kan korrigeras så jag är helt beroende av mitt fram till nyss skarpsynta högra dito.
I fredags drabbades jag av en glaskroppsavlossning som visserligen inte ”ser” ut att ge någon bestående synskada men som i tre, fyra veckor gör mig beroende av körhjälp med bilen, förhindrar mitt läsande, skrivande och alla dagliga sysslor som kräver synskärpa.
När detta hände hade jag en vecka på mig att förberteda mitt föredrag i Furudal. Nu tar jobbet tre gånger så lång tid och kräver tätare pauser när ögat behöver vila en stund från förstoringsglas och skärmflimmer. Prognosen är dock god – jag räknar med att bli klar med min powerpoint i tid före avresan i morgon vid lunchtid. Frågan är bara om jag hinner gallra i den så att jag får fram den kortare version som behövs för att inte dra över den utmätta tiden för mitt anförande.
Men det löser sig. Det är lättare att klicka bort bilder än att ta fram dem 🙂 Och trots allt krångel och de existensiella funderingar som spökade i början kan jag känna en enorm tacksamhet: synen kommer enligt läkarna att återkomma och mitt funktionshinder som skulle ha kunnat vända upp och ner på tillvaron om det kommit i en annan ”skarpare” form, är bara temporärt. En omskakande men nyttig erfarenhet, bra för empatin med alla människor som drabbas av obotliga grava synskador,
… Och denna gång står fäbodstugan på Källfjället tom. Den får besök senare i sommar i stället. Nu åter till föredraget!
Den 10 juni går jag upp tidigt i stugan på Källfjället och vandrar två km ner till bilen på Nytäktens fäbodvall. Sedan kör jag de cirka 20 milen till Furudal för att delta i ovanstående seminarium. Det är ett hedersuppdrag 20 år efter att jag gav ut boken Frivilliga – två unga människors kamp under andra världskriget.
Jag ser mycket fram emot att få träffa de numera ganska få som ännu är i livet av de 15 000 norska unga män som deltog i utbildningen av norska ”polititropper” i Sverige 1943-1945. Politisoldaterna, för det handlade naturligtvis till största delen om reguljär armétrupp trots det utrikespolitiskt motiverade namnet, var en mycket viktig anledning till att övertagandet av det fria Norge från ockupationsmakten och de inhemska nazisterna kunde gå så pass (förhållandevis) smärtfritt som det ändå gjorde.
Det norska Hjemmefrontsmuséet ger tyvärr minimal information om dessa patriotiska norska ungdomar, som gjorde allt de kunde för att sättas in i kamp mot ockupanterna och deras medlöpare. Bra då, att muséet i Furudal finns som dokumentation över deras insats på andra sidan gränsen och i vissa fall även i slutkampen i det ockuperade Norge, till exempel i Finnmark i samarbete med Röda Armén, då svenska flygvapnet flög in norska soldater och utrustning från Norrbotten under tyskarnas reträtt.
Den som är intresserad av denna alltför länge bortglömda men gigantiska militärutbildning under norsk ledning och med medverkande svenska officerare i Sverige under kriget ska läsa Anders Johanssons bok Den glömda armén. Vad mitt föredrag kan komma att handla om kan man få en aning om i detta reportage i Minnenas Journal (2011) som ursprungligen publicerades för rätt många år sedan i Land.
Ulla Rhedin tar emot Eldsjälspriset 2017 ur Mårten Sandéns hand
En timme efter besöket hos de trevliga och duktiga barnen och ”fröknarna” på förskolan Ekholmsvägen 229 återsågs vi i Skärholmens centrum i entrén till Stadsteatern. Där hade bibliotekspersonalen med hjälp av teaterfolket bullat upp med tårtor och alkoholfritt bubbel för att fira årets pristagare, bilderboksforskaren, kritikern och utbildaren Ulla Rhedin. Mycket väl värd priset tack vare sina stora insatser för att kartlägga, definiera och göra bilderboken mer närvarande i den litterära offentligheten.
Priset delades ut av Barnboksakademins ordförande Mårten Sandén och dess sekreterare Stefan Borg som även är bibliotekarie i Skärholmens bibliotek, där akademin har sitt säte. Vad priset består av? Det vet jag mycket väl, eftersom jag själv fick Eldsjälspriset för några år sedan: Ett fyndigt diplom av Gunna Grähs, en äkta Hattstuga i original från Sven Nordqvists snickarbänk och tio tusen kronor.
Till prisutdelningen kommer många framträdande svenska barnboksförfattare, kritiker, förläggare, bibliotekarier och andra barnboksvänner. Även vi gamla pristagare inbjuds varje år och jag brukar försöka komma även fast jag just i år hade tänkt stanna hemma i Roslagen på grund av reströtthet och mycket arbete med byggnationer hemma. Men så kom ett mejl från förskolan Ekholmsvägen 229 och när jag såg fotona på barnens arbeten med våra monster så bestämde jag mig för att ta Stockholmsresan och slå ihop båda flugorna. Det kändes bra och jag fick återse både kära kollegor och barnen jag träffat alldeles innan. De sjöng jättefint tillsammans med ytterligare två grupper barn från andra förskolor, ledda av en duktig musiklärare inom projektet El Sistema som Kulturskolan driver.
… och så fick jag återse barnen och personalen från Ekholmsvägen 229, som drog ner applådåskor för sina glada sånger.
Najla, personal vid förskolan Ekholmsvägen 229 i Skärholmen, vid fotona i entrén från mitt författarbesök i 5-6-årsgruppen i december då vi jobbade med både dramatisering och bildberättande.
5-6-åringarna med sina egna monsterböcker som de började göra för fem månader sedan och som nu är klara – jättefina, inplastade omslag och spiralbundna. Fantasin har flödat och där finns till exempel regnmonster, snälla monster, bråkmonster, färgmonster och monster som heter samma som barnet som har skapat det.
… och så monster i lera!
När barnen visat mig sina böcker och bilder så samlades vi och sjöng. Först var det jag som till eget ackompanjemang på femsträngad gitarr (d-strängen var trasig, vilket gjorde att de finstämda visorna i repertoiren blev rätt grovstämda vid framförandet 😉 sjöng tio nyskrivna monstervisor vilka ingår i en monstermusikal som jag nu erbjuder till barnteatrar i Stockholm. Den heter ”Monstervänner”, men handlar lika mycket om vänskapens problem som dess glädje. Precis som det gör i de tre böcker som jag baserar pjäsen på, Nej! sa lilla monster, Stora monster gråter inte och Monsterpest. Barnen svarade fint på sångerna, särskilt de som det svänger mest om.
Efter mina visor sjöng barnen och personalen sina sånger för mig. Det visade sig då att de och jag en timme senare skulle vara på samma prisutdelning på Stadsteatern Skärholmen, nämligen Barnboksadademins Eldsjälspris, där barnen skulle sjunga för oss författare och bibliotekspersonal med fler deltagare. (Mer om det i ovanstående inlägg.)
