I doften av blommande syrener intervjuades jag igår av Radio Upplands Mona Wahlund. Här är länken till reportaget. Mona ställde bra frågor och följde upp dem på ett lika bra sätt. Tyvärr sammanföll inspelningen med den stora nyheten att regeringen vill satsa på fyra tågspår mellan Stockholm och Uppsala och vi fick på grund av det inte så mycket sändningstid som vi annars skulle haft. Ändå blev det 16 minuter som nu ligger ute på Radio Upplands webb.
Jag skickade Monas stafettpinne vidare till Rolf Hedin i Skebobruk med frågan:
”Vad är ditt recept för att ett litet samhälle i kommunens periferi ska kunna överleva, utvecklas och vara attraktivt att bosätta sig i?”
Den frågan får man svar på direkt från Rolf torsdagen den 7 juni 2018 mellan kl 9 och 10 i Radio Uppland. Frågan jag själv fick från min brorson Lars Güettler besvarades kortfattat i radion – men eftersom det finns mycket mer att säga om denna intressanta sak så klistrar jag in fler funderingar här:
Skillnaden mellan att vara ung då och att vara ung nu
Du får olika svar beroende på vem du frågar. Det handlar om klass och bostadsort. Men det finns också många generella, samhälleliga karaktäristika som gäller alla.
Då på 50-60-70-talen
50-talet var genomsyrat auktoritärt – skolagan avskaffades men det var obligatorisk morgonbön i skolan varje dag och kristendomskunskap. I skolan fick vi inte välja vilken mat vi skulle äta till lunch eller hur mycket och i folkskolan (låg- och mellanstadiet) måste vi stå upp, knäppa händerna och be ”Gode Gud välsigna maten, amen” innan vi fick sätta oss och äta. Den som inte orkade eller tålde maten fick sitta kvar vid bordet tills lunchrasten var över. Efter maten måste vi be ”Tack gode Gud för maten, amen” innan vi fick springa ut och leka. Men när vi var äldre lättade reglerna och det blev mer som idag.
Alla yngre måste resa sig på bussen under 50- och början av 60-talen, och hålla upp dörren för äldre personer och funktionshindrade. Pojkar skulle bocka och flickor niga för äldre och auktoriteter. Kompisarnas mammor var ”tanter” även om de inte fyllt 30 och papporna var ”farbröder”. De flesta mammor var hemmafruar. Barnen hade inte mycket att säga till om hemma eller i skolan. Vi bodde i Norrbotten när jag gick i ettan, tvåan och trean och hade ingen tv i vår familj, det mediet spred sig sakta norrut och inåt landet från Stockholm och storstäderna i södra halvan. Datorer och mobiler fanns inte men mekaniska skrivmaskiner, bakelittelefoner med jack i väggen och tjocka telefonkataloger med ”‘Om kriget kommer” och kartor över staden man bodde i på de första och sista sidorna.
I andra halvan av 60-talet började auktoriteterna ifrågasättas och det fortsatte under 70-talet. Vietnamkriget (Sven Öste), studentrevolten, du-reformen, strejken i Malmberget. Rapport-böckerna (skurhink, Kina o.s.v.). Fria Pro-och Nationalteatern. Miljöförstöring och plundring av tredje världen var stora frågor i den yngre generationen. Jag läste Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning och Georg Borgströms Mat för miljarder låg i min ryggsäck när jag som 17-åring liftade runt i Europa.
Jag tog realen i årskurs 5/5 i gamla realskolan (motsvarar åk 9 idag) med skrivningar och muntliga förhör år 1965. Sedan studentexamen 1968 med censorer och en jäkla flax i historieförhöret. Det hade kunnat bli underkänt, men jag hade tur och fick frågan i muntan om det enda ämne som jag hade orkat plugga på ordentligt i historia. Det blev högsta betyg, stora A, i stället. En av eleverna klarade sig inte utan fick smita ut bakvägen i skolan med studentmössan undangömd när familj och släkt stod utanför och väntade på utspringet med fina plakat och lövad bil på framsidan.
Det var en tid då det kändes som om samhället ständigt gick framåt i Sverige samtidigt som världen stod i brand och förtryckta folk gjorde uppror. Palme hade hög prestige i världen och känslan av internationell solidaritet var djup. Rädda världen. Men ansvaret var inte i första hand individuellt, man bildade föreningar och enhetsfronter som hade massor av möten, skrev stadgar, förde debatter både skriftligt och muntligt, gjorde aktioner, demonstrerade med plakat, ockuperade rivningshus … Den visionäre Marshall McLuhan skrev kultboken ”Mediet är budskapet” som jag tyckte var överdriven och spekulativ på den tiden. Idag är dess huvudtes bevisad – och överträffad – tusentals gånger genom de sociala medierna och Internet. Tänk bara Fake News och trollfabriker!
Och vi liftade ut i världen utan liggunderlag och svårväxlade resechecker för att lära oss mer och uppleva hur den fungerade bortom Sveriges gränser. Globaliseringen var på den tiden inget för vanligt folk, vi studerande ungdomar var unika i det avseendet och kom hem som intressantare personer än innan vi for ut. Globaliseringen i min ungdom var något för de multilaterala, neokoloniala privata och statliga företagen i västvärlden och Sovjetunionen. Det var många som inte talade engelska i Sverige då.
Vi killar gjorde lumpen, annars fick vi sitta i fängelse tills vi gav med oss och gjorde den i alla fall. Men de som hade ”samvetsbetänkligheter”, bara de, kunde få göra civil värnplikt i brandkåren eller sjukvården. Det totala kärnvapenkriget hängde över oss som ett reellt hot men jag upplevde att Sverige hade ett försvar som var starkt och respekterat på bägge sidor om järnridån.
Vi skrev brev vänner emellan, riktiga brev för hand. Först en kladd, sedan renskrivning med skrivstil. De bästa breven var de långa, gärna med litterära formuleringar. I debatter kunde vi skriva långa inlägg till varandra och svara minst lika långt. (Idag upplevs ju mer än en kvarts A4 som onödigt pratigt och långt.)
Man sökte en trygghet för hela livet när man skulle söka jobb eller planera studier. Idealet var en anställning som skulle kunna vara livet ut …
Kyrkans makt minskade från slutet av 60-talet, kristendomskunskap blev religionskunskap, morgonbön blev sekulär morgonsamling eller timme till förfogande, herr Jansson och ingenjör Johnsson blev Pelle och Maria, magistern blev Kalle, aborträtt infördes, samboskap och ensamstående föräldrar (inte bara mödrar) var inte längre något skämmigt, sex och umgänge mellan könen blev mer frigjort – också helt vanlig vänskap.
Nu på 2010-talet
Den största förändringen är nog att individualiseringen har drivits så långt att samarbete har ersatts av konkurrens och att långsiktigt samhällsengagemang genom politiska partier och föreningsliv till stor del har ersatts av snabba upprop på sociala medier och kortsiktiga kampanjer i specifika frågor. De flesta människor under 50/60 års ålder har idag ingen föreningskunskap vilket är mycket allvarligt för demokratin.
Vad som saknas idag, som fanns när jag var ung:
Det kollektiva ansvaret för gemensamma frågor lokalt, nationellt och globalt. Jag är orolig för vart vi är på väg. Inte för min egen del men för barnen och barnbarnen som ska ta över och leva i världen framöver.
Vad som finns idag som jag gärna skulle haft när jag var barn och ung:
Kvinnans rättigheter och självständighet i yrkeslivet, mannens delaktighet i familj och barn, acceptansen för sexuella minoriteter och människans olikheter.
På torsdag den 31 maj mellan kl 9 och 10 blir jag intervjuad i SR P4 Uppland. Det blir ett samtal varvat med musik och lite annat prat under en timme, effektiv intervjutid kanske en kvart, 20 minuter. Det är ett inslag som heter ”Mona möter” och som återkommer varje torsdag vid samma tid. En sorts stafett där reportern Mona Wahlund träffar upplänningar som har något intressant att berätta. Den som intervjuas skickar stafettpinnen vidare till en annan person som den själv har valt och vet är villig att bli intervjuad torsdagen därpå.
Hur kommer sig nu detta? Jo, det var min brorson Lars Güettler, student i Uppsala, som passade pinnen vidare till sin onkel Kalle i Häverö. Intervjun med Lars kan man lyssna på i koncentrerad form här.
Förutom att välja ut nästa intervjuperson ska den som möter Mona tänka ut en fråga som hen skickar vidare till den personen. Lars fråga till mig var ungefär så här:
Berätta om någonting i din ungdom som saknas för dagens unga människor. Och någonting som ungdomar har idag som du skulle ha velat haft när du var ung.
Hmmm … det där är något att bita i! Det finns väldigt mycket att ta upp. Jag var ung i en social och politisk brytningstid då traditioner, språkbruk och attityder som länge varit huggna i moralsten plötsligt ifrågasattes och tappade greppet. Vi får se vad jag väljer. Två dagar före programmet har jag inte bestämt mig.
Torsdag kl 9-10 i P4 Radio Uppland, sänds intervjun direkt hemfrån Mobacken. Den som missar att lyssna kan enkelt göra det på play i efterhand. Jag lägger ut en länk.
Igår delades Almapriset ut i Stockholms Konserthus till den amerikanska författaren Jaqueline Woodson Sveriges barn- och ungdomsboksförfattare var som vanligt inbjudna och jag tackar aldrig nej om jag har möjlighet att komma. Det är ett fantastiskt fint program med fokus på pristagarens hela författarskap. En stark artist sjunger, igår Janice med sitt band, och denna gång fick vi också njuta av långrepsakrobatik utförd av tre unga tjejer.
Talen till pristagaren tog fasta på hennes luftiga och pregnanta språk samtidigt som berättelserna berör läsaren djupt. De handlar rakt på sak om vanliga ungdomar och barn med vanliga problem och drömmar i ett ofta hårt samhälle. I sitt tacktal berörde hon människors attityder till varandra och språkets, ordvalens, djupa betydelse.
På väg ut efter kvällens fortsättning i Grünewaldsalen med kärt mingel med kollegor, kultur- och förlagsfolk fick vi alla varsin påse innehållande N&K:s utgåva av Brun flicka drömmer , temanumret av Sveriges enda barnlitteraturtidskrift Opsis Kalopsis om pristagarens författarskap och en faktafolder från almajuryn.
En minnesvärd kväll.
Puh, Författarförbundets årsstämma gick vägen – och det i god stämning med konstruktiva diskussioner och beslut trots ett par heta frågor. Det var värt intensiva förberedelser för oss i presidiet: t.v. Ewa Ulander, sekreterare, samt undertecknad och Kalli Klement som turades om att hålla i ordförandeklubban. Närvarande var över 200 författare och översättare. Jag vill tacka alla i församlingen för deras förmåga att hantera komplicerade diskussionsfrågor på ett moget och ansvarsfullt sätt.
T.v. Ewa Ulander, förbundssekreterare och idag även årsmötesdito, Kalle och Kalli.
Styrelsen lyssnar från första raden på valnämndens föredragning
Jag vill också tacka Georg (bas) och Sara Riedel (sång) samt Mats Bergström (gitarr) för ett underbart framförande av tonsatta dikter av Ulf Stark, som gav en fin ton åt mötet. Här ett litet bildsvep från de påföljande förhandlingarna:
Tack Gunnar Ardelius för sex års gott ordförandeskap, lycka till med det fortsatta ordförandeskapet i European Writers Congress. Och välkommen Grethe Rottböll till ditt stora uppdrag som ny ordförande för alla oss i Författarförbundet efter Gunnar.
I fredags kom en transport från Gröning Board till Häverös lokala såg och bygghandel, Lindris såg. Ombord fanns inte bara beställda boardskivor utan också två pallar med drygt ett ton monsterböcker från Kabusas konkurslager hos Förlagssystem i Falun.
I Norrtelje Tidning skriver Margaretha Levin Blekastad så fint om Pias och min nya bok. Att bli placerad i samma tradition som Tove Jansson och Lennart Hellsing är verkligen inte fy skam!
Bibliotekstjänst skriver också mycket positivt i sin anmälan gjord av Boel Peterson. Några citat ur BTJ-häfte nr 13, 2018:
”Första boken om banditen Bak och sjörövaren Krok O ́Deal, utgiven 2015, skildrar med stor charm hur de sällsamma figurerna strider om en skatt. I denna andra bok följer vi med på en äventyrlig skattjakt med gåtfulla ledtrådar. Böckerna är skrivna på rimmad vers i nonsensstil och den danska illustratören Pia Halse fångar karaktärerna, den insektsliknande Bak i cowboyhatt och krokodilen Krok, med ett härligt underfundigt uttryck.”
”Kalle Güettlers lekfullt skrivna verser med slutrim, allitterationer och ordlekar flyter överlag fint. Högläsningen känns lustfylld, men är samtidigt en större utmaning med lite längre, svårare text och snårigare handling jämfört med förra boken. De naivistiska och konstnärligt spännande illustrationerna frammanar en trolsk sagovärld med rikt skiftande stämningar. De är skapade i blandteknik med en välstämd färgskala och rymmer en mängd roliga, gåtfulla och uttrycksfulla detaljer att fundera över.”
En intressant sak med recensionen är att anmälaren faktiskt har missat att Krok O’Deal är en ”hon”: ”Men Krok tycker att livet mist sin spänning och plötsligt är både han och skatten försvunna.”
Jämför bokens text i dessa strofer:
”VAD NU? Vad falls? I allan dar!
Min kompis Krok finns inte kvar.”
Då hörs en svag och sällsam röst:
”Hon sa att det har blivit höst!”
och:
”Hon sa nåt om att ‘allt är trist’,
att livet visst sin spänning mist,
att vintern kommer snart och att …
HON TÄNKER GRÄVA UPP SIN SKATT!”
Mycket intressant. Jag hade lagt ut en ”genuskrok” som recensenten nappade på utan att märka det. I sanningens namn ska jag erkänna att jag själv ibland glömmer bort mig och kalla Krok för ”han”. Det är lätt hänt att man förknippar en stor och kraftig krokodil-sjörövarkapten med en manlig gestalt. Men faktum är att det finns sådana gestalter av honkön också! Så när jag skrev texten tänkte jag att det kunde vara kul att utmana både mina egna och de vuxna läsarnas fördomar genom att göra den känsliga och lätta banditen Bak till man samtidigt som hans kära vän, den råbarkade Krok O’Deal, fick bli kvinna. (Lilla Damm däremot är i högsta grad androgyn.)
Nu önskar jag och Pia vår lilla trio och Lindskog förlag lycka till på sin fortsatta färd!
