Hoppa till innehåll

Fin recension av Hämnd på Instagram

Idag fick jag se att mitt förlag Argasso har delat ett Instagraminlägg av ”@tant_Edna” med en recension av min och Viktor Engholms grafiska roman Hämnd som gjorde mig väldigt glad. Recensenten har verkligen förstått boken och allt som vi har velat med den. Och hon påpekar hur aktuell den är just nu när krig åter rasar i Europa och orsakar hundratals trauman hos drabbade människor varje dag. Många flyktingar kommer dessa dagar till Sverige, som bär på liknande svåra känslor som bokens huvudperson Elias och hans mamma.

Argasso tyckte recensionen var så viktig att de delade hela på Facebook, och det gör även jag. Jag vill samtidigt påpeka att det i själva verket handlar om EN berättelse i TVÅ delar. Fortsättningen, då man får veta hur det går för huvudpersonen Elias och de andra inblandade, heter Efter hämnden.

Här är @tant_Ednas recension:

«”Hämnd” av Kalle Güettler och Viktor Engholm.

”Hämnd” är en intensiv och djup grafisk roman. I den får vi följa den artonårige Elias uppgörelse med det förflutna. 

Elias föddes i ett flyktingläger. Hans far dog i kriget, och hans mor flydde. I Sverige har de skapat ett liv, en familj. Men krigets hemskheter fortsätter att förfölja hans mor. När hon en dag ser en av förövarna, en av männen som våldförde sig på henne, den värsta av dem. Han har tagit sig från kriget och nu bor även han i samma by som Elias familj. En krigsförbrytare som mördat och våldtagit, som förnedrat och hånat, som förstört liv – hans mammas liv – och nu bor han i deras närhet. Elias ilska växer. Det är inte rätt! Han bestämmer sig för att hämnas!

Det här är en välskriven roman. Orden har valts med omsorg och träffar precis rätt. Inga onödiga utsvävningar eller gestaltningar krävs. Berättelsen är rå, rakt på sak och träffsäker. Den känns trovärdig och på ett skickligt sätt fångas läsaren direkt från de första raderna. 

Även bilderna är välgjorda, träffsäkra och genomtänkta. De fördjupar och förstärker berättelsen på ett kraftfullt och gripande sätt. Man riktigt känner känslan i dem, djupet.

Det här är en riktigt bra grafisk roman! Den går fort att läsa, men biter sig kvar inom en länge. Den väcker tankar och känslor, uppmuntrar reflektion och skapar ett fantastiskt underlag för diskussion. Den skiftar perspektiv, väcker liv i en fråga som sällan behandlas och skapar en viktig pusselbit i samhällsdebatten. Den här romanen fungerar lika bra att läsas själv som att läsas i en bokcirkel eller i undervisningen. Den lämnar ingen oberörd!

Läs den!«

Himlabrand vann Slangbellan

Provskott med silverne kvick med vita fjädrar av fjälluggla. Foto: Anna Ahlund.

Varmt grattis till Moa Backe Åstot som vann 2021 års Slangbella för Himlabrand. En synnerligen mogen debut. Konkurrensen var hård i år. Alla nominerade var väl värda att vinna, men även själva nomineringen är en stor heder. Tre utvalda bland 70 inskickade debutantböcker intervjuades av BULT:s Anna Ahlund på scenen, fick läsa ett stycke ur sin bok och mottaga diplom och blommor innan vinnaren avslöjades. Allt i en fullsatt lokal i Lunds konsthall. Jag är så glad för att Litteralund har inlemmat prisutdelningen i sitt program, det är ju Sveriges största och bästa barnlitteraturfestival – se fotokollaget längre ner i inlägget. Förhoppningsvis kan vi fortsätta denna tradition som fyller 25 år 2023 – men det finns tyvärr ett hot mot alltihop. Ekonomin. Jag fick igår reda på att prissumman, som egentligen ska täckas av sponsormedel från barn- och ungdomsboksförlagen, först inte alls gick att få ihop i år trots stora ansträngingar från BULT:s styrelse och vädjande till många förlag. Inte förrän en enskild författare fick höra att priset kanske inte skulle kunna delas ut alls och bestämde sig för att privat skänka en stor summa till Slangbellan.

Våra större förlag, som svenska författare med träget arbete förser med vinstgivande böcker, bör nu ta sig en rejäl funderare på sin roll i detta. Att svinga företagskortet på en krog i samband med lansering, representationskväll, lunch eller förlagsfestlighet ses normalt som självklar marknadsföring och möter sällan hinder. I jämförelse med den summa som en förlagsbudget på miljoner då belastas med är ett årligt bidrag på säg tio tusen kronor – till ett uppmärksammat pris som ger förlaget prestige och bidrar till rekrytering av nya kvalitetsförfattare – peanuts. Att enskilda författare ska behöva offra privata pengar för att rädda en så viktig litterär institution som Slangbellan har blivit efter 24 år är inte mindre än en skandal. Skäms, säger jag! Förlagschefer i alla större förlagskoncerner som ger ut barn- och ungdomsböcker: Ta ert ansvar för genrens framtid genom att självklart gå in med större bidrag till Slangbellan i framtiden. Annars riskerar vi alla att priset går i graven före sitt 25-årsjubileum.

Nog om detta tråkiga. Låt oss glädjas åt framgångarna för Elaf Ali, Mårten Gisby och MOA BACKE ÅSTOT! Och åt deras nyskapande bidrag till svensk barn- och ungdomslitteratur.

… och efter! Slangbellan är i år gjord av fjällbjörk. Det är första gången någonsin som jag har hittat en lämplig klyka av björk, och ett varsel om vem som skulle vinna när jag fann denna på Källfjället i norra Dalarna i höstas. Att mtt och min frus 150-åriga hus i Roslagen dessutom heter Mobacken var en tydlig hint om att pristagaren skulle bli Moa Backe!
Det fina vinnardiplomet i original hade gjorts av Elin Hägg. Foto Anna Ahlund

Nedan ett bildkollage från olika evenemang under Litteralund:

Rimmen smattrar på söndag i Lund och på måndag avlossas Slangbellan

Nu bär det av till Lund! Jag ser verkligen fram emot att äntligen kunna kasta av mig pandemins ok (munskydd och isolering) och sätta mig ner i en klunga barn inuti Stadsbibliotekets ”Sagoskåp” för att berätta och läsa rimsagan om Banditen Bak, Krok O’Deal och lilla Damm i upptäcktsfararbåten Fram och deras dråpliga äventyr på de sju haven. Mitt lilla halvtimmesframträdande är bara en pusselbit i den fantastiska barn- och ungdomslitteratursatsningen Litteralund som äntligen i år kan bli fullt ut fysisk igen.

På måndag blir det, som jag tidigare har skrivit om, dags att dela ut Slangbellan. Det är öppet för alla intresserade att komma till Lunds konsthall kl 18. Prisutdelningen börjar kl 18.30. Provskott av pristagaren över sittande gästers huvuden utlovas!

Med fjärde covidsprutan (Moderna) i axeln sedan i eftermiddags känner jag mig hyfsat trygg att kliva ut från isoleringen här i skogsbrynet på Mobacken för att åter börja utsätta mina slemhinnor för okända människomassors flygande virusmoln … ¡AVANTE!

Drömmen om ett författarskap

I början av 1986 hade jag arbetat heltid som mellanstadielärare utan avbrott i 23 terminer. En dag fick jag se en liten annons i tidningen om en ungdomsbokstävling: ”Spännande realism i vår tid”. Det var som en blixt slog ner i mig. SKRIVLUST! Var den kom ifrån just den dagen hade och har jag ingen aning om. Att skriva en roman var absolut inget jag hade funderat på. Men nu greps jag av en obetvinglig längtan efter just det. Ämnet för mitt försök låg nära till hands. I 20-årsåldern hade jag nämligen 1969 liftat i Afrika, bland annat i Eritrea där människor kämpade mot den Etiopiska kejsaren Haile Selassie som fick hjälp av USA med vapen och pengar för att olagligen kunna behålla makten över deras land. Jag reste runt några dagar i bergen och fick uppleva kroppsvisitation under vapenhot av regeringens soldater. Bland annat besökte jag Keren, några timmars bussresa från huvudstaden Asmara, som behärskades av regimen på dagarna – men på nätterna, då regeringens soldater drog sig tillbaka till fort på strategiska kullar runt staden, härskade befrielserörelsen.

När jag några månader senare öppnade tidningen hemma i Sverige, läste jag i en liten notis att amerikanska plan från Etiopiens flygvapen hade bombat Keren till grus. Jag följde sedan dess utvecklingen i detta, här i Sverige till stor del bortglömda men skoningslösa krig – och kände att jag ville gestalta det litterärt när jag nu skulle försöka skriva en hel bok.

Hur det gick i tävlingen? Inte alls. Socialrealistiska ungdomsmanus med underliggande politiska budskap hade för länge sedan passerat sista förbrukningsdatum på förlagen. Men min egen skolklass och andra ungdomar hade läst storyn, och bland dem minns jag särskilt en kille som gick på kockgymnasiet och aldrig i hela sitt liv hade läst en hel bok. Nu sträckläste han det refuserade manuset till Drömmen. Hans lakoniska omdöme ingav mig hopp: ”Skitbra, Kalle”. Med hjälp av svärmor, vänner och några etablerade författare i min bekantskapskrets började nu två års intensiv textbearbetning. Nota bene att detta var före datorernas intåg i mitt liv. Nej, jag hade lånat en äldre, högljutt surrande elskrivmaskin med färgband från min far och fått ett skrivmaskinsbord som saknade hjul på ett ben till skänks av en förälder i skolan. Vid hyvelbänken tillverkade jag ett nytt bordshjul av eneträ och sedan var det bara att sätta igång. Det gick åt mängder av Tip-Ex och limstift för alla korrigeringar och omskrivningar. När det inte gick att lappa och laga texten i skivmaskinen mer fick jag om hela manus – inalles 3-4 gånger. ”Skrivandets hantverk” (Sven Wernströms paradbegrepp) var inte lika enkelt som pratandets ….

Många refuser från etablerade förlag gjorde mig rätt luttrad, men ungdomars uppmuntran fick mig att inte ge upp. På slutet hade jag tur att få hjälp av några professionella barn- och ungdomsboksförfattare vars böcker jag själv tyckte mycket om och vars omdömen jag lyssnade noga på. Det var Marianne Söderbäck, Gunilla Lundgren och Annika Holm och om jag inte minns fel även Monika Zak. År 1987 hade jag gått ner i arbetstid i skolan för att få en ledig dag i veckan för mitt nyväckta skrivande. Jag hade börjat köra taxi extra för att kompensera inkomstförlusten. Under ett par taxipass 1988 tog jag först rast hemma hos Gunilla och senare hos Annika då båda gav mig goda råd om hur jag kunde förbättra manuset. Framför allt fick Annikas kritik en avgörande betydelse: ”Låt inte huvudpersonen vara så felfri! Låt honom göra något dåligt också. Annars blir berättelsen inte helt trovärdig. Där gick det upp en talgdank för mig. Nu hade jag något väldigt viktigt att bita i! Hem och skriv om! (Efter avslutat nattpass.)

Tack Annika! Tack Gunilla! Tack Marianne! Tack Monika! Tack svärmor och alla andra vuxna och alla ungdomar som läste mina utkast och gav sig tid att ge mig återkoppling. Och tack Uffe Sindt, fritidspedagogen i min skola som just själv debuterat på Ordfront förlag med Syskonkärlek och köttfärs! För att du föreslog att jag skulle skicka den sista versionen dit. Obs: detta är inte en uppmaning till alla som vill ”bli författare” att be professionella författare läsa och kommentera deras manus. Yrkesförfattare måste få ägna sin tid åt sitt skapande; deras böcker snyts inte fram ur näsan. De kräver koncentration och minimalt med störningsmoment. Att just jag fick möjlighet till professionellt stöd berodde på att dessa författare av olika skäl hade ett personligt intresse av att läsa mitt manus. Jag hade helt enkelt tur som kunde få deras råd. Jag kan i stället rekommendera den professionella Lektörstjänst som erbjuds av Författarcentrum Öst.

Bingo! Det blev en bok till slut. Som också TOG SLUT en dag och försvann från marknaden. Ulf och jag blev vad jag vet de enda barn- och ungdomsboksförfattarna i Ordfronts historia. Ungefär samtidigt med oss debuterade Henning Mankell där och efter det var nog våra små upplagor försumbara … Men nu finns Drömmen igen! Som e-bok, utgiven för ett par veckor sedan på Saga Egmonts förlag! Drömmen har återuppstått. Inte på den tredje dagen. Efter sitt tredje decennium!

Tre nominerade till Slangbellan 2021 – och vilka debuter!

Årets Slangbella blir av björk. Det är första gången i prisets historia som jag hittar en passande klyka i detta träslag. En raritet! Vilket namn ska brännas in på den ena armen? Vilken titel på skaftet? Det får ingen utom jag och BULT:s styrelse i Författarförbundet veta före prisutdelningen i Lunds konsthall kl 18.30 måndagen den 25 april under Sveriges största barnlitteraturfestival Litteralund. I år har valet extra svårt för juryn, för de tre nominerade debutanterna 2021 har skrivit väldigt starka böcker. Det blir jättespännande att träffa dem. Tre stora författarskap i vardande! Precis vad Slangbellan är till för att lyfta fram.
Klicka på pressmeddelandet och förstora det (cmd+) så blir det lätt att läsa

Monsterbesök i norska fjäll och fjordar

Premiär för Monsterbesök med Adele Lærum Duus i alla tre rollerna

En underbar satsning för barnfamiljer pågår i Norge. Skådespelaren och berättaren Adele Lærum Duus sätter upp Monsterbesök i samarbete med bibliotek och kulturförvaltningar i Hordaland, Sogn- och Fjordane i Västnorge. Det är frilufts- och hytteteater varvat med biblioteksföreställningar. Familjer på vandring i den vackra naturen kan stanna upp vid en raststug och plötsligt stöta på Stora Monster, lilla monster och Luddmonster som alla tre gestaltas tredimensionellt av Adele. Premiären var den 29 januari och projektet har blivit en fullständig succé! Áslaug berättar mer om detta i sin blogg .

Adele har lagt ner ett jättearbete på att förvandla sig själv till Stora Monster och tillverka två handdockor av tovad ull som är lilla monster och Luddmonster upp i dagen. ”Fick-dockor”, kallar hon dem eftersom hon behändigt kan hala upp dem ur fickorna när de ska agera och tala i pjäsen, som följer bokens handling nära.

Vi är så glada för denna kontakt och för Adeles professionalism som får barn och föräldrar att hoppa av glädje på träbänkar, klippor och stubbar! Tänk om STF kunde haka på med liknande projekt i Sverige, det skulle vara något det, nu när svenska barnfamiljer har börjat ”hemestra” för fullt i fjäll och skärgårdar. Så här beskriver Adele själv pjäsens uppbyggnad och premiär på äkta nynorsk:

”Vi har holdt oss nokså tett til bokens visuelle uttrykk, handling og dramaturgi, og bruker for eksempel de gjentakende setningene: «Det er ikkje noko moro å….. « «Skal tru kva Veslemonster held på med no» som replikker. Og så har vi lagt noe til, som at Storemonster spiller munnspill, og er svært opptatt av fisk (fiskeinteressen ligger jo i boken allerede, men vi har utvidet) Det ble også lagt til en introduksjonsscene der Storemonster presenterer seg og forteller om at han og Veslemonster alltid fisker sammen på lørdager. Den lange nesen til Storemonster ble heklet og fylt med ull, og den gjorde så mye ut av seg, at den spontant fikk sin egen ordløse lille rolle, med en liten styrepinne under nesetippen, slik at jeg kan snuse og peke med den, eller prikke meg selv på skulderen. Det synes både barn og voksne er gøy!

Premieren var 29. januar på Dagsturhytta på Foldnes, som ligger på Sotra utenfor Bergen. Det var stiv kuling og storm både natten før og natten etter, og det regnet og blåste fælt helt frem til forestillingen begynte. Helt utrolig! I de 30 minuttene jeg spilte var det litt bedre, før det brakte løs igjen med styrtregn og vind like etterpå. Det var bra at de 20-30 som hadde møtt frem hadde kledd seg godt! Dagen etter dro jeg ut i havgapet, til Byngja, som er Dagsturhytta til Alver kommune. Et fantastisk sted. Her opplevde jeg fire årstider (minst) mens jeg spilte for et fulltallig publikum på 50. Så har jeg fått prøve det også. Å ha utendørs teater i januar krever en sann optimisme og stor utholdenhet!

Nå skal jeg reise rundt i hele Vestland fylke, på fjell, i skoger og ved sjøen, på et utendørs museum og mange andre steder. Og til og med spille inne enkelte plasser! Det går an det og. 😊

Gleder meg til fortsettelsen!

Tusen tusen takk for at jeg fikk lov til å leke meg med boken deres!!! Her er link til mappen med bilder og link til Facebooksiden min der prosjektet er omtalt: (3) Adele Lærum Duus | Facebook

Från Adeles Facebook

Bild

Ukraina blöder!

När detta skrivs kämpar Ukrainas invånare modigt för sina hem och liv – för sitt eget demokratiska land mot en militärt överlägsen, aggressiv och kvävande diktatur. Solidaritet med Ukraina är idag viktigare än något bokprojekt i världen. Mitt hjärta slår för människorna som hukar i Kievs tunnelbana, gömmer sig i jordkällare i byarna, desperat försöker släcka eldarna, förblöder i ruinerna, strider, sömnlösa, genom nätter och dagar eller ängslas för sina älskade i stridslinjen.

Åh JA! Nej! kommer igen!

Efter 18 år är det dags för en tredje utgåva av Nej! sa lilla monster. Den första publiceringen i Sverige stod Bonnier Carlsen för med en tidig vårbok 2004 som snabbt sålde slut och fick tryckas om inom ett halvår. Från och med 2006 gav vi ut monsterböckerna på Kabusa förlag som 2015, när de första tre titlarna i serien varit slutsålda i flera år, gav ut dem på nytt ”eftersom de är klassiker och behöver finnas till salu för att hålla serien levande”. När Kabusa ledsamt nog gick i konkurs 2018 så köpte jag ut 3800 monsterböcker från deras lager. Jag tog själv över utgivningen med försäljning och distribution, först via Författares Bokmaskin och från i augusti 2021 Stjärndistribution. Redan sommaren 2018 fick jag trycka om en titel (Monsterbesök) som var slutsåld. Och nu finns bara tio exemplar kvar av Kabusas Nej! sa lilla monster. Därför har mitt eget förlag Kalle Skrivare (egentligen min författarfirma) tryckt upp 500 nya som sedan i tisdags ligger ute hos internetbokhandlarna:

Exempel från Bokus webbsida

Det är unikt och väldigt roligt att alla tio monsterböckerna fortfarande finns att köpa. Och det sipprar stadigt ut en liten ström med 4-500 exemplar varje år till bibliotek som vill ersätta utslitna exemplar och, misstänker jag, unga vuxna som vill ge sina barn samma läsglädje som de själva upplevde när de träffade lilla monster, Stora Monster och Luddmonster som barn.

De två senaste titlarna i serien, nummer nio och tio, Monster i knipa och Teatermonster, har givits ut av Opal respektive Argasso förlag. (Argasso har tidigare givit ut mina och Viktor Engholms grafiska romaner Hämnd och Efter hämnden, och nu planerar de att göra e- och ljudböcker av dem.

Nu får vi se hur länge bokhögarna räcker för den fortsatta monsterförsäljningen. När nästa titel tar slut så kommer jag att beställa 500 nya av den med. Har man vågat ta ordet klassiker i sin mun så får man stå sitt kast!

God jul – och Gud jól!

Norrtelje Tidning har en kultursida med hög kvalitet tack vare en erfaren och kompetent kulturredaktör. Det är tyvärr inget som är givet i dagens medielandskap. Inte ens en lokal eller regional tidning är något självklart längre. Och när det finns en så saknas ofta viktig redaktionell kompetens, inte minst på litteraturområdet. Därför är jag väldigt glad över Norrteljetidnings kulturbevakning. En fin tradition som de har är en ”adventskalender” på kultursidan med en ny ”lucka” för varje dag fram till julafton. I år känner jag mig väldigt hedrad av att vara en av de 24 utvalda lokala kulturpersoner som valts ut till kalendern. Jag fick krypa in bakom lucka 17 och i fredags hoppade jag ut! Det roliga är att resten av kulturuppslaget ägnas en annan av kommunens ”nordbor”, Dan Utterström, som just har färdigställt ett fantastiskt uterum vid Skeboån i Hallstavik, ”Sista dagen i Paradiset” som alla besökare i Stockholms läns och Norrtälje kommuns norra utmarker måste besöka. Att Dans och mitt (nu bortrakade) skägg har slående likheter är faktiskt ren slump! Jag lovar, vi har inte synkat oss.

God jul! Eller Gud jól! (Luddmonsters sätt att säga det på, hon är ju inte så bra på svenska och det blir lätt blandat med isländska …)

Monsterzoom!

Pandemin är ett förskräckligt taggtrådssnår för oss monsterförfattare. Vi brukar ju träffas för en monsterworkshop var och vartannat år för att fördjupa vårt arbete med nya monstermanus. Visserligen har vi en god rutin på att bolla idéer, skisser, texter, och bilder digitalt tvärs över Nordatlanten. Men riktigt färdiga med en ny bok blir vi inte förrän vi har träffats fysiskt I Roslagen, Island eller Färöarna vid ett stort bord med datorer, pennor, papper och konstnärsmaterial.

Nu hade det samlats så mycket för oss att ta ställning till så vi kunde inte vänta längre med att ses. Det fick en bli pandemipräglad Zoomträff. Våra kära gamla monster (fyllde 20 i år, men det är ju ingenting i monstervärlden) KRÄVDE också att få vara med och lägga in sina veton mot galna och alltför pinsamma idéer och beslut. Det fick de förstås, för vi är stora demokrater och mycket lyhörda för deras synpunkter. Deltagare i Zoommötet var med andra ord Áslaug Jónsdóttir, Rakel Helmsdal, Kalle Güettler, lilla monster, Stora Monster och sist men bara näst minst Luddmonster. Så himla trevligt vi hade och drömde om ett riktigt fysiskt möte under 2022.

Vad vi pratade om var bland annat omtryckning av utsålda upplagor på Island och Färöarna och nya utgåvor i Danmark på Vildmaskine Forlag som har köpt upp vår tidigare utgivare Torgard Forlag.

Vi pratade också om det japanska förlaget som ska ge besked efter nyår om när under 2022 som de ger ut den första monsterboken på japanska. Och om det ryska förlaget som köpte monsterrättigheter för ett par år sedan men ännu inte har kommit till skott. De har också lovat besked i början av nästa år. Själv rapporterade jag om försäljningen av vår backlist genom mitt eget förlag (författarfirma) Kalle Skrivare. Det är helt fantastiskt att alla gamla böcker inte bara finns till försäljning i bokhandeln utan att alla gamla titlarna också säljer i en jämn ström, omkring 4-500 exemplar varje år. Biblioteken verkar se dem som klassiker och byter helt enkelt ut gamla slitna exemplar mot nya fräscha.