Hoppa till innehåll

Slangbellan 2018 skördad!

Slangbellan täljs 2019 -3 low

För första gången någonsin delas Slangbellan i år ut i Lund. Det sker den 9 april under barn- och ungdomsboksfestivalen Litteralund. Det är jättebra att debutantglansen, som hittills enbart har strålat i huvudstaden, kan börja skina i andra delar av landet. Det enda tråkiga är att årets pristagare inte får skriva sin namnteckning på takbjälken i restaurang Rydberg i Författarnas Hus på Drottninggatan så som traditionen påbjuder. Men förhoppningsvis kan den saken rättas till vid ett senare tillfälle när hen befinner sig i Stockholm. Något att ha i bakhuvudet för BULT:s förtroendevalda 😉

Tre jättebra böcker är nominerade och det ska bli spännande att se vilken av dem som juryn fastnar för. Själv är jag så nöjd med att slippa välja och bara få koncentrera mig på hantverket. Idag har askklykan, som faktiskt har växt här hemma på Mobackens tomt i Häverö, Roslagen, skalats och fått sin grundform. Nu ska den ligga på långsam torkning ett par veckor utomhus i skugga innan jag tar in den för fortsatt torkning, först i farstun, sedan i vanlig rumsmiljö. Det är viktigt att träet får tid på sig, annars riskerar det att spricka. 

Håll ögonen öppna! Snart lär det bli offentligt vilka de nominerade debutanterna är … 

Stina och Jenny med två generationer emellan

Jenny och Stina W low

Igår var det åter dags för Sven-Harrys Jenny Nyströmutställning. Denna gång med föredrag av en av vår tids stora svenska illustratörer, Stina Wersén. 

Stina började med en tillbakablick på sin egen utbildning på Konstfack, där Jenny Nyström knappast nämndes alls. Det var i stället hennes efterföljare i generationen efter som studerades och lyftes fram som pionjärer: Elsa Beskow och hennes samtida barnboksillustratörer. Det är först på senare år som Stina har fått upp ögonen för Jenny – och upptäckt många likheter med sitt eget konstnärsskap och sin yrkesroll.

Stina kunde inte nog betona Jenny Nyströms betydelse för det moderna illustratörsyrket och henns konstnärliga skicklighet i flera genrer. Det motiv som Jenny har blivit mest känd och älskad för – tomtarna – är inte högst på Stinas gilla-lista. Det är måleriet och de skickliga illustrationerna. Stina känner också igen sig i Jennys liv som familjeförsörjerska och uppdragstagerska. Det sistnämnda var på samma gång en nödvändighet för att försörja familjen och en boja som förhindrade ett fria konstutövande. Något som framgår tydligt av att hon aldrig hade en enda separatutställning. Hon fick helt enkelt inte tid till det – och det är kanske därför hon ”bara” har förblivit en folklig och älskad tomtemor – ”bortglömd” av Konstfack. 

Kanske Jennys tid har kommit nu när den svenska illustrationskonsten står på sin höjdpunkt i mångfald, djup och bredd? Nu när man kan blicka tillbaka på 1900-talet med friare ögon. En sak som slog mig starkt, som en ny aha-upplevelse, var detta att Jenny började sin illustratörskarriär i en tid då barnböcker skulle vara moraliskt och religiöst uppfostrande. Eftersom hon inte skrev sina texter själv utan var beroende av författarnas ämnesval, tilltal och budskap så blev hennes egna bildmotiv i böckerna av nödvändighet ofta religiösa och borgerligt idylliska.

De flesta motiven var ju inte Jennys eget val. Mamma och Ingegerd har vittnat om hur fin hon var med barn, med vilken lekfullhet, humor och respekt hon närmade sig dem. Nej, hade Jenny fått chansen att verka som illustratör i det mer frihetliga uppfostringsklimat som slog igenom när nästa generation illustratörer verkade, då skulle hon ha blomstrat utan rosenkindade borgarbarn, strålande jesusbarn och änglar.

Det var bra att Stina Wirsén tog upp detta med illustrationernas förhållande till sin samtids litterära trender och tabun. Det öppnade mina ögon för den aspekten. Jag ska nu undersöka vad som har skrivits totalt sett om Jenny Nyström med baktanken att kanske, om det finns ett behov, skriva något nytt om hennes liv och konstnärsskap med särskilt tonvikt på människan Jenny och henne som illustratör. Får se …

Mammas tomte utanför fönstret lowLångdans på jul low

Två av de målningar som mamma har ägt, den översta helt säkert, den undre sannolikt

Jenny Nyström och mammas familj

Marie Andersson föredrag low.jpg

Jag var i torsdags på en superintressant specialvisning med en god konstpedagog (Marie Andersson) i Sven-Harrys konstmuseum. Det handlade om Jenny Nyström som konstnär – i början i klass med Carl Larsson, senare i praktiken grundare av illustratörsyrket i vårt land. En fin utställning, och genom föredraget fick man en intressant fördjupning i ett livslångt konstnärsskap som i många år betraktades genom schablonglasögon (tomtar).

Tomtar i tågkupé low.jpg

Jenny Nyström och ”extrafamiljen” Magnusson

Eftersom jag har växt upp med Jenny Nyström närvarande i hemmet, inte fysiskt men i min mammas berättelser om ”Tant Jenny” och alla tavlor vi hade av henne på väggarna, så intresserar ämnet mig också ur en rent privat synvinkel. Min mor är död sedan 16 år, men till specialvisningen av Sven-Harrys Jenny Nyström-utställning den 24 januari 2019 kom hennes dubbelkusin (två systrar hade gift sig med två bröder) Ingegerd Andersson som snart blir 90.

Ingegerds pappa, min morfar och deras systrar stod Jenny mycket nära. (Mammas och Ingegerds) faster Ebba (Magnusson) var i många år, ända till sin död strax efter Jennys 90-årsdag, hushållerska i Jennys hem på Tegnérgatan. Faster Gerda, som jobbade som kassörska och bokhållare i en liten affär i Vasastan, hade hand om familjen Stoopendal-Nyströms ekonomi ända fram till Jennys död. Min mamma flyttade omkring andra världskrigets slut till Stockholm från Moholm i Västergötland för att arbeta och senare studera. Då hade Jenny av ekonomiska skäl måst flytta från den stora ateljélägenheten på Tegnergatan till en mindre och billigare trea i Traneberg. Och eftersom Ebba hade gått bort så fick mamma bo inackorderad hos ”Tant Jenny” och hjälpa till med det ena och det andra.

Mammas ”Tant Jenny”

Jenny var redan genom fastrarna god vän till hela familjen Magnusson och hade åtminstone sedan 80-årsåldern hälsat på och bott i perioder hos mamma och hennes föräldrar i Moholm, så inackorderingen var inte bara ett praktiskt arrangemang utan även en fråga om omsorg om en avhållen och respekterad nära vän. Det verkar som om Jenny, p.g.a. sin egen på vissa sätt dysfunktionella familj, hade familjen Magnusson som extra familj. Hushållerskan Ebba följde med på semestrar som vilken väninna som helst. Man hälsade på varandra och utbytte födelsedagspresenter etc. Hos min bror hänger en stor oljemålning som Jenny gjorde i Moholm av vår mor, cyklande på en bro över Tidan mot betraktaren en flammande höst i mitten av 30-talet. Mamma var då 14 år. En annan oljemålning som föreställer ”tvättholmen” i ån Tidan utanför mormor och morfars hus hänger hemma hos mig och min fru.

Mamma var den sista personen som träffade Jenny Nyström i livet. Hon var sjuk och när mamma hade pysslat om henne på kvällen frågade hon om hon skulle sitta hos henne, men Jenny ville somna ifred så mamma gick och la sig. På morgonen hade Jenny gått bort. Hon hade testamenterat ett stort antal tavlor, en del möbler, fotoalbum och annat till familjen Magnusson. På utställningen i Sven-Harrys konstmuseum hänger en tavla som mamma sålde då folkpensionen inte räckte till maten och en annan som Ingegerd har sålt. Jag och mina syskon har efter vår mamma, som gick bort 2003, i vår ägo tavlor, ett par fotoalbum, smycken och ett par stolar efter Jenny.

Faster Gerda skötte ekonomin

Ingegerd berättar att faster Gerda i sin roll som Jennys ekonomiförvaltare höll mycket hårt i pengarna när sonen Curt Stoopendal Nyström bad om att få ut några hundralappar. Hon visste att risken var stor att pengarna skulle hamna i sjön och var inte på något vis lättlurad. Detta var nog Jennys räddning i många kniviga situationer. Genom att hänvisa till stränga Gerda slapp hon ta dessa svåra konflikter själv. 

Ingegerd vid sin sålda tavla low.jpg

Ingegerd Andersson vid den sista tavlan som hon sålde när pensionen tröt; det var denna som hon tyckte allra mest om av alla som hon måste sälja.

Ingegerds sålda tavla.jpg

Stina Wirsén om Jenny Nyström 

Vad som gav mig en särskild aha-upplevelse under Marie Anderssons föredrag var inte bara Jennys storhet som målare utan kanske framför allt hennes betydelse för den svenska illustrationskonsten och det yrke som illustratör som tidigare aldrig hade funnits. Marie Andersson menade att det till stor del var Jenny som uppfann det. Därför måste jag bara gå och lyssna på den nutida, prisbelönta illustratören och konstnären Stina Wirséns föredrag nu på torsdag den 31 januari kl 18 på Sven-Harrys. Ämnet? ”Under ca 40 minuter berättar Stina Wirsén om sitt konstnärskap och om sin relation till Jenny Nyström och hennes betydande insatser som illustratör och vikten av hennes arbete och karriär.” Så står det på Sven-Harrys hemsida. Entrébiljetten gäller som inträde till hennes föredrag. 

Jenny Nyström C.D. af Wirsens omslag low.jpg

Nästan en namne till Stina. Dock adlig och fruktad ständig sekreterare i dåvarande Svenska Akademin – Carl David af Wirsén. Hans mediokra religiösa barnkammarpoesi hamnar i detta verk i skuggan av Jennys finstämda och genuina teckningar. Jenny illustrerade enligt utställningstexten mer än 2000 böcker.

Till Författarnas hus för femtielfte gången – det fackliga äger

– Fast femtielva är en alldeles för låg siffra. Det har nog snarare blivit femhundrafemtielva möten eller besök på Sveriges Författarförbund under årens lopp. Nu har jag varit med i 27 år. Jag har suttit i styrelsen för sektionen för barn- och ungdomslitteratur i fyra år varav tre som ordförande, i referensgrupper och mer än tio år i förbundets biblioteksråd. Tolv gånger har jag fått förtroendet att leda förbundsstämmor, senast i fjol.

Tacka fasen för att jag känner mig hemma. Alla strider och konflikter har til syvende og sidst lett oss framåt. Och alla gemensamma fackliga möten, arrangemang, aktioner och långsiktiga strävanden. Jag har en vänkrets med kollegor som ständigt växer. 

Igår satt jag mötesordförande vid sektionens årsmöte. Jag upplever att vår grupp barn- och ungdomsförfattare och hela förbundet har gått från klarhet till klarhet under mina år där. Vissa strider som vi utkämpade förlorades kanske för stunden men vanns på lång sikt. Strider mot elitism, centralism och vänskapskorruption. Och strider för öppenhet och sakdiskussioner mot tysthetskultur och personangrepp. Det är glädjande att det har kommit så här långt och jag har stort förtroende för både sektionsstyrelsen och förbundets ordförande Grethe Rottböll som kom till vårt möte för att informera, diskutera och mycket lyhört svara på frågor. 

Ända sedan jag började förvärvsarbeta som 18-åring har jag varit med i facket: facklärarförbundet, Lärarförbundet och sedan ett par decennier alltså även Författarförbundet. Det sistnämnda är visserligen inte en ”rent” facklig organisation –snarare en blandning av fack och hantverksskrå eftersom det är höga kvalitetskrav på den som väljs in, det räcker inte med att skriva och publicera sig. Det ska vara bra litteratur; invalsbesluten fattas av erfarna författare i en invalskommitté. Vi är också i stort sett en samling fria företagare så vi skulle likaväl kunna kalla oss för branschorganisation som för fack.

Men det finns en sak som gör att jag betraktar Sveriges Författarförbund som en facklig organisation framför allt annat. Dels den varma gemenskapen ”arbetskamrater” emellan och den ömsesidiga förståelse och stödjande attityd som vi har internt, åtminstone i vår sektion. Dels insikten om att vi behöver varandras och förbundets stöd för att kunna bevaka våra ekonomiska och upphovsrättsliga intressen gentemot förläggare. Här finns, om inte en uppdelning arbetstagare-arbetsköpare, ändå ett klart ojämlikt maktförhållande: ”kräver du din rätt så ger vi inte ut din bok …” Jämför fackföreningsrörelsens barndom: ”Begär du mer lön eller strejkar så får du sparken.” Författarförbundets förhandlare och jurister är värda allt guld i världen för oss. Både som individer och som kollektiv.

 

Jag skulle önska att de yngre generationerna i vårt land också gick med och engagerade sig aktivt i fackföreningar på samma självklara sätt som min generation gjorde. Vi började jobba i en tid då folkrörelse-Sverige fortfarande levde, och vi fick lära oss mötesdemokrati och formalia med både kropp och knopp på dessa oändligt många och ofta långa möten. Jag hoppas att indivicentreringen i dagens samhälle, som samtidigt innebär att du när det bränner till står helt ensam i universum, ska mildras och de gammaldags föreningstraditionerna återuppväckas i de sociala mediernas generationer. De skulle behöva det nu när demokratin är hotad av publika drev och trollfabriker. 

Det räcker inte med facebookgrupper och twitter. De kanalerna måste självklart användas och göras till anti-tankvapen för yttrandefrihet, solidaritet och en renare, mer jämlik värd. I sociala medier är många äldre rätt bortkomna, i alla fall jag som vägrar twittra. I kampanjer på nätet låter jag mig gärna vägledas av yngre kamrater.

Men återigen. Det räcker inte med blixtsnabba, lättsmälta budskap i flyktiga medier. Grunden för facklig och politisk styrka är vilja, kraft och kunskap att organisera sig rent fysiskt. Det måste idag kompletteras, men kan aldrig ersättas, av virtuell mobilisering. 

Mor- och farföräldrar hand i hand med författare för framtid(en)

grandparents for future

Nu är #grandparentsforfuture med på Mynttorget och Facebook. Jag växlar mellan den gröna och gula skylten; jag har hjärtat i båda grupperna.

Vi vill backa upp Greta Thunberg och markera offentligt att hon har rätt och att vi alla i handling privat och offentligt måste kräva en total omsvängning i klimatpolitiken för allas barns, barnbarns och barnbarnsbarns och barnbarnsbarnbarns (o.s.v.) skull.

Gruppen är öppen för alla som vill ansluta sig. Och ännu lever vi trots oroande tendenser i ett fritt och demokratiskt samhälle. Mynttorget är fritt att besöka tillsammans med oss på fredagarna före och efter lunch. 

Blodmånen i författarens liv

Den 21 januari vaknade jag av mig själv klockan sex då blodmånen hade nått sin fulla styrka. Jag hade aldrig sett den tidigare och det blev en stor upplevelse. Anddäktiga följde vi dess förvandling från mörkt pulserande orange till ljusare med en bländande skära upptill som spred sig neråt och på sidan tills vår gamla himlavän till slut gick ner bortom skogskanten i nordväst. 

Då började dagen gry, blek i tretton minusgrader och stilltje. Röken gick rakt upp ur skorstenarna några meter, sedan vek den av vinkelrätt och la sig som lock över gärdena nedanför oss i sydväst. Fåglarna vaknade i de första trevande ljusstrålarna, började gny lite sömnigt i träden och blandade sig snart med varandra bland solrosfröna i snön och på fågelhuset ovanför. Domherrarna med talgoxar, koltrastar och andra polare (eller konkurrenter om man så vill). 

Den inspirerade författaren smög sig upp på kammaren för att skriva något. Men upptäckte direkt alla mejl och brådskande administrativa spörsmål som skulle hanteras. Och efter en titt på göra-listan gav han upp skrivplanerna för dagen. Måtte detta ”måstebaragöradettaförst”-hinder snart kunna forceras för det finns så mycket jag vill skriva om. NU. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Writers for Future fredag efter fredag – och en massa annat i Stora Staden

wff 18 januari -18

I riksdagshuset bakom oss författare på Mynttorget i Stockholm denna iskalla fredag fick Sverige just en ny regering. En regering som har ambitionen att styra landet miljövänligt på en högerbudget med klimatfientliga ramar. Hur det ska gå till får framtiden utvisa.

Vi författare kommer hur som helst att tillsammans med andra grupper och individer fortsätta manifestera vårt stöd till den skolstrejkande Greta Thunberg, hennes kamrater och den världsomspännande klimatrörelsen inom Fridays for Change. Och för en bondlurk som jag med hemvist tio mil norr om huvudstaden gäller det att samordna Stockholmsresorna med andra glädjeämnen.

Till exempel igår: först en fin dag med yngsta barnbarnet Eyvind i Ormkärr så att mamma Mia skulle få chans att jobba några timmar med illustrationerna till hennes och Kajsa Gordans nya bok Farligt, Kjelle! som har deadline på Berghs förlag om ett par veckor. Efter hämtning av storebror Harry på förskolan i Älvsjö bar det sedan av till den underbara bokhandeln Bokslukaren vid Mariatorget där en panel av illustratörer och författare på ett humoristiskt och mångfacetterat sätt diskuterade humor i barnböcker utifrån vars och ens prisbelönta författarskap.

Allt ska helst hänga ihop rent logistiskt, som en kedja av viktiga, roliga och givande aktiviteter för oss lantisar i Stockholm. Då får vi ut mest av de två timmar som resan tar hemifrån till Tekniska högskolan med buss 639, där jag nu sätter punkt för dessa rader.

41736259_10157951437078747_3340487389435920384_n.jpg

IMG_6493.jpg