FN:s klimatkonferens går mot ett fiasko. Jorden går mot ett klimatsammanbrott. Vi föräldrar, mor- och farföräldrar går upp i limningen när vi ser hur denna ödesfråga nu snart kommer att glida undan och bli en ickefråga igen. Så som skedde efter sommarens bränder då klimatångesten helt glömdes bort vid de politiska val som följde.
Tiden är knapp. Låt oss därför inspireras av Greta Thunberg och fortsätta att efter förmåga och praktisk möjlighet samlas vecka efter vecka i Fridays for Future så länge som det behövs för att få ner politikens Airbus for Annihilation på marken.
Tills vi en dag kan få tala, skriva, sjunga, dansa och måla om framsteg och hopp. Och konstatera att Now we’re talking business. Human business.
På nätet ramlade jag just över en blogg som kallar sig ”Poetry with Blues” där Roland Lundberg i två år har låtit Banditen Bak och Krok O’Deal glänsa tillsammans med Electric Banana Band, säkert på grund av den musikaliska texten i boken. Jag kommer att tänka på den lilla killen på en förskola i Vällingby som ville att jag skulle läsa ur ”musikboken” när jag var där på författarbesök förra året. För honom var verserna med tydligt ”beat”, alliterationer och konsekventa slutrim en sorts musik.
Kanske har jag skrivit om detta förut? Gammal gubbe börjar bli lite minnessvag, men det känns i så fall lika roligt idag som den eventuella förra gången jag snubblade över detta 🤗
© bilder: Pia Halse
Rakel till vänster, Áslaug i mitten och Sara till höger … i Oslos Litteraturhus’ källarlokal med alla andra litteraturprisnominerade barn- och ungdomsförfattare …
Författaren och illustratören Sara Lundberg har skrivit en krönika på Svenska Barnboksakademins hemsida. Hon berättar där om den respektlösa presentationen av de nominerade verken till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris och om vårt gemensamma brev till sekretariatet för priset som togs emot så positivt, vilket inger hopp om en förbättring i framtiden.
Sara skriver bland annat:
”Arrangörerna hade i all välmening velat skoja till det och därför anlitat ett gäng barn som i en filmad sekvens höll i böckerna och gav kommentarer på dess innehåll, på barns charmiga och otvungna sätt. Publiken skrattade förtjust, medan vi författare leddes upp på scenen, där vinnaren skulle koras. Comic relief, på med clownnäsan, här kommer barnboksförfattarna! Barnen gjorde bara vad de blev tillsagda och arrangörerna gjorde ett klent försök att vara kreativa med en kategori de uppenbarligen inte förstår sig på. Det här är inte första gången barn och ungdomsbokspriset presenteras på det här viset. När jag nominerades för fem år sen, användes samma koncept.”
”Vi kan, för att belysa det absurda i det här upplägget, föreställa oss det omvända scenariot, att det på storskärmen visas en samling slumpvis utvalda vuxna människor som viftar med vuxenförfattarnas böcker och säger några meningar om innehållet, vad de tycker om boken, helst något humoristiskt så vi får skratta, även fast boken handlar om självmord. Skulle det vara respektfullt att göra så?”
Och efter att ha konstaterat det positiva mottagandet av författarnas och förläggarnas protestbrev, sammanfattar hon:
”Vi nådde fram och förhoppningsvis blir det här början på en förändring i hur man framställer barn och ungdomsbokskategorin vid Nordiska Rådets prisutdelning. Vi tar små steg fram och ibland ett tillbaks, men för att nå förändring så måste man agera och kommunicera. I det här fallet var det en styrka i att så många av oss skrev under brevet. Ju fler vi är desto starkare blir vi i arbetet med att ge barn och ungdomsboken den värdighet och respekt den så innerligt förtjänar.”
Följande information (här lite redigerad) finns i SVT:s programtablå:
Nu på lördag den 1 december visas Nordiska Rådets prisgala i SVT 2 kl. 21.40. Nordiska Rådets kultur- och miljöpriser delades ut den 30 oktober vid en festgala i Den Norske Opera i Bjørvika i centrala Oslo. Musik med bl.a. artisterna Susanne Sundfør och Dagny, världscellisten Jan-Erik Gustafsson, Operakoret och norska radions symfoniorkester. Prisutdelare var statsminister Erna Solberg, kronprinsessan Mette-Marit m.fl. Programledare: Linda Eide och Hans-Olav Brenner. Kommer att kunna ses i hela världen i SVT Play till mån 31 dec 23.59 (1 månad)
Som jag har skrivit tidigare var det en festlig historia på Oslooperan. Väldigt proffsigt program, perfekt tajmat tidsmässigt och många celebriteter i första raden framför oss nominerade i rad två och tre. Kameror och kameramän som trippade runt med sina objektiv fram och tillbaka över scenen som en korsning mellan iller och Rambo, allt medan långa hydrauliska kamerahållare gjorde svep över artister, musiker, potentater och publik. (Kanske vi till och med kom med i bild någon gång när de filmade kändisarna en meter framför oss.)
Spänningen steg när priserna skulle delas ut. Men för oss barn- och ungdomsboksförfattare grumlades glädjen av det faktum att våra verk presenterades på det konstnärligt respektlösa sätt som jag har beskrivit tidigare.
Det var inte heller första gången som ”vår” kategori fick en liknande presentation. Eftersom vi var många som reagerade pratade vi ihop oss och bestämde oss för att förmedla våra tankar till Nordiska Rådet. När vi kom hem tog Sara Bergmark Elfgren, Sara Lundberg och jag kontakt med de övriga nominerade. Det slutade med att de allra flesta nominerade barn- och ungdomsförfattare och illustratörer skrev under ett brev till Nordiska Rådet, tillsammans med många av våra förläggare.
I brevet tackade vi för Nordiska Rådets intention att lyfta barn- och ungdomslitteraturen genom att instifta priset – men samtidigt problematiserade vi prisceremonins underliggande budskap:
”We understand that there was no bad intention behind the decision, and the young readers were certainly not at fault, but the message, however unintended, read loud and clear: literature for children and young people is cute, lighthearted and children sometimes say things adults find funny.
Imagine a scenario where the nominees for the Nordic Council’s Literature Prize were introduced by randomly selected readers who were asked to sum up the book in a few sentences, eliciting laughter from the audience. There would be an outrage among nominees and critics alike.
Our books touch on a wide range of themes and subjects, some of them fun, others very serious indeed. We are professional, hard-working people, and so are the jury members who selected the books.”
Vi avslutade brevet med en förhoppning om att rådet skulle lägga upp nästa års presentationer på ett annorlunda sätt:
”Again – we understand that there was no bad intention behind this. But we sincerely hope you will listen to us in this matter. We kindly ask you to please change the way you introduce our category in the future.
We are convinced that all of us – the Nordic Council, illustrators and writers alike – share the same conviction: that literature for children and young people is worth being taken seriously.
We ask nothing more than for the books in this category to be introduced in a manner equal to the other nominated titles and organisations.”
Svaret från Nordiska Rådets prissekretariat kom snabbt. Det var seriöst och uppskattande. De ansvariga tog till sig våra synpunkter och vi fick ett löfte om att ”we will keep this input and make sure that we consider the subject even harder when preparations for 2019 start.”
Det svaret bådar gott inför presentationerna av de litterära verk för barn och unga som nomineras nästa år. Vi är glada om vårt brev kan ha inspirerat till en positiv förnyelse av rutinerna.
Fullmånen stiger över Mobacken efter min hemkomst från Grönland. Lång skogsvandring i ett grönt och frostigt vinterlandskap. Tunn is på skogssjöarna, så tjock att mindre djur kan knalla över till andra sidan i urgamla rörelsemönster. Hur länge till? Vädret slår om.
Den femtonåriga Greta Thunberg har gjort vad vi alla borde göra: dragit personliga slutsatser av klimatläget. Hon inser förstås att det aldrig kan vara ett privat ansvar att bromsa utvecklingen mot en global katastrof. En klimatkollaps som enligt sakkunskapen kommer att drabba de fattigaste och de arktiska områdena på klotet värst. Därför klimatstrejkar hon och andra ungdomar varje fredag framför (de blundande?) ögonen på rikspolitikerna under namnet Fridays For Future.
Därför har jag gått med i den spontana opinionsrörelsen som inspirerats av Greta och anslutit mig till en grupp professionella författare som tagit namnet Writers For Future. Var och en som är vuxen och gör något lite kan visa att detta inte är ett barnsligt, känslomässigt upptåg utan en ansvarsfull samhällsaktion, en logisk konsekvens av obevekliga vetenskapliga fakta. Det minsta jag kan göra som medborgare och medmänniska framöver är att försöka delta i Fridays For Future och med min närvaro tillsammans med andra författtare kräva ett totalt politiskt omtag för kommande generationers framtid. Och alla kan, oavsett yrke och nätverk, delta själv och inspirera vänner att själva komma med. Inte bara i huvudstaden utan var som helst i landet.
Vilka utmaningar ställer inte klimathotet oss alla inför? Privat och professionellt? Vilken roll har litteraturen, filmen, musiken, bildkonsten och all annan kultur inför det globala hotet? Det är frågorna vi inte längre kan undvika att ställa oss. Och den yttersta frågan: vilka privata och politiska handlingar är nödvändiga för att säkra en human framtid för våra barn, barnbarn och deras efterföljare på jorden? Vi kommer inte längre runt den frågan.
Ett gammalt foto som satt på väggen i Aasiaats Sømandshjem, säkert med för länge sedan passerat copyright-datum. Det återger en så innerlig kontakt mellan mor och barn och en sådan sprallig humor, att jag blir alldeles gråtmild, min gamle tok!
Igår kom jag så till Nuuk där jag blev hämtad på lufthamnen av Najâraq från Nordiska Institutet NAPA med son och dotter. De körde mig runt i staden som växer så det inte bara knakar utan verkligen skakar! Överallt byggs det nya hyreshus och förstäder i en takt som osökt leder till frågor som: ”Vad händer med människorna i bygderna, när Centrum expanderar så här?”
På kvällen var jag bjuden till ett lärarpar på gymnasieskolan tillsammans med en kollega till dem. Vildren, skjuten av värden själv uppe på höderna vid någon fjord norröver. Det blev en kulinarisk och trevlig kväll med Klaus, Gerda och Rasmus och jag kom inte hem till Sømandshjemmet förrän kl 01.30.
Idag var det så dags för mitt framträdande för barn i Landsbiblioteket i City. På vägen stannade jag upp i Församlingsgården där Najâraqs mor med vänner hade försäljning av eget hantverk. Fina saker av skinn, ull och pärlor som jag köpte lite av. Jag fortsatte sedan genom centrum till den gamla kolonialhamnen där den förste missionären i början av 1700-talet och den som drog igång den danska kolonialismen här, Hans Egede, står staty uppe på berget medan hans gamla hus ligger närmare vattnet och numera används som gästbostad av Naalakkersuisut, det grönländska landsstyret. I sundet strax nedanför flyter stora block av drivis – kalvningsrester från glaciärer längre norrut längs östkusten. Vägarna är isiga i Nuuk och det var gott att ha broddarna med från Sverige.
I glipan mellan ”benen” på skultpuren syns Hans Egede trona på berget bakom. Nedanför det gamla landshödingshuset, om jag inte minns fel, och den gamla domkyrkan.
Hans Egedes gamla hus t.v. och i centrum av bilden ett flytande isblock i sundet
Sedan knallade jag upp till Landsbiblioteket där jag togs emot med öppna armar av bibliotekarien Mette och hennes kollegor. Snart slöt Najâraq upp med min tunga bokväska och en gitarr från en musikskola som skrällde men till nöds dög att ackompanjera med under den kommande berättarstunden för barn. Framträdandet gick bra och barnen lyssnade koncentrerat tillsammans med föräldrar. Ett trevligt återseende blev det när en gammal bekant dök upp: Nette Leverman som jag träffade på Nordiska Rådets prisgala i Oslo för tre veckor sedan, då hon tog emot miljöpriset tillsammans med kämparna i organisationen PISUNA (se tidigare inlägg).
Sedan: ”sakta jag går hem genom stan …” (med 10 kg böcker på ryggen). I morgon blir det två klasser i gymnasiet och så folkeskolen. Spännande!
Profeten Kalle vid Evighetsfjorden Kangerlussuaq norr om polcirkeln på Västgrönland i förrgår. Det var fyra timmars väntetid på flygplatsen så jag klädde mig i mina svenska fjällkläder och knallade upp på det högra berget med utsikten mot fjordbotten i tjugo minusgrader, därav frosten på mössan. På väg ner såg jag tre korpar jaga bort en havsörn, men i övrigt var det inga vildrenar eller myskoxar i närheten. Däremot massor av har- och rävspår och som vanligt korpar överallt.
Här en mycket kort rapport från Grönland där jag befinner mig på författarturné inbjuden av Nordiska Institutet i Nuuk, förkortat NAPA på grönländska. En fantastiskt spännande resa till världens största ö som rymmer fyra och ett halvt Sverige (för att inte tala om den gamla kolonialmakten Danmark) med befolkning på omkring 57 000. Det är 4000 färre än i Norrtälje kommun. (Nuuk har 17 000 invånare och expanderar nu snabbt på bekostnad av landets mindre byar och glesbygd.)
Vänliga, humoristiska människor med stor gästfrihet. Spännande att uppleva likheter och skillnader mot Sverige. Geografiskt befinner jag mig i Nordamerika, kulturellt i en blandning mellan inuittraditioner och danska inslag. Politiskt är jag i Norden men Grönland strävar efter självständighet så vi får se hur mycket Norden det är här om ett antal decennier. Det är, om det ska lyckas, i så fall på mycket lång sikt.
Idag har jag varit på besök hos tre klasser med åttaåringar i folkskolan i den här byn som lever av fiske och sin fiskfabrik. En massa barn i ett klassrum i över en hel timme sittandes på rumporna på ett hårt golv. Öppna, nyfikna, spralliga och ”med” på allt. Härligt att möta dem och deras lärare som med låga röster har en absolut och mycket vänlig auktoritet. Det blev monster för hela slanten och jag hann läsa och referera hela nio böcker plus sjunga och spela en hel del. Kul och värmande omslag för själen innan jag fick kasta mig i vaktmästarens bil och fräsa upp till gymnasiet som består av en massa huvudsakligen danska lärare med omkring fyra hundra elever i åldrar från vanlig svensk gymnasieålder till vuxna, ja till och med gamla.
Storsamling med mikrofon och digital projektor i skolans ljushall, ett femtiotal elever i åldrarna ca 17-60 år, bland annat en mor och en dotter som båda pluggade i byggnaden. Mina böcker uppställda på höga bord för bläddring och samtal i pausen och efter föredraget. Total koncentration, stort intresse, intelligenta kommentarer och frågor. En riktigt härlig upplevelse för mig – inte minst att de faktiskt förstod min amatörmässiga danska och knappt behövde någon tolkning till grönländska. Här en bildkavalkad från Aasiaat 25 mil norr om polcirkeln den 16 november när polarnatten snart är här. En ny rapport kommer efter mina förestående äventyr under tre dagar i Nuuk …
Väg- eller rätteligen luftskylten vid flygplatsen i Kangerlussuaq
