Skip to content

Toppen!

Häromdagen kom Författarfondens utlåningsstatistik från de svenska biblioteken 2016. Trots att jag inte hade någon ny barnbok i fjol utan ”enbart” en mycket speciell vuxenfackbok som dessutom kom ut i december och inte recenserades av Bibliotekstjänst, så hänger jag kvar på plats 187. Det är monsterserien som är så populär. Tyvärr har många bibliotek inte riktig koll på att de allra första titlarna i serien, Nej! sa lilla monster, Stora monster gråter inte, Monster i mörkret och Monsterpest, fortfarande finns i lager för försäljning på Kabusa Böcker. Det märks på att utlåningen av dessa titlar sjunker år från år i och med att de successivt slits ut och måste gallras bort på grund av trasiga sidor och ryggar.

Min förhoppning är att Kabusas berömvärda initiativ att trycka om de första titlarna ska bli uppmärksammat av landets barn- och skolbibliotekarier så att de kan komplettera luckorna i sina monsterserier.

Som vanligt är det barn- och ungdomsförfattare som toppar listan på de 200 mest utlånade författarna på landet folk- och skolbibliotek. Astrid Lindgren är med sina drygt 805 000 lån sedan några år varvad av Martin Widmark med två Helenor i hälarna.

 Nr  NAMN  2016  2015  2014 
Martin Widmark 1961- 1 763 074 1 884 943 1 909 298
Helena Willis 1964- 1 133 890 1 196 375 1 083 382
Helena Bross 1950- 1 013 398 1 053 450 1 030 675

Sedan följer en lång rad av mina kollegor. De vuxenboksförfattare som ligger bäst till på listan är som vanligt deckarförfattare, t. ex. Anna Jansson (28) och Åsa Larsson (64), Jan Guillou sitter på plats 65 och Leif GW Persson på nummer 99. Min pappas moster Elsa Beskow är still going strong på plats 168. Klassikerna lever fortfarande starkt i barnboksvärlden även om många vuxenklassiker tyvärr för en dammig tillvaro på folkbiblioteken.

Själv läser jag just nu en sådan bok, Eyvind Johnsons Här har du ditt liv. Det är en underbar upplevelse att efter så många år få vistas i hans litterära landskap igen. Jag nosade bara lätt på denna mästerlige stilist och berättare ur folkdjupet när jag var tonåring. (Oj, jag glömde lägga till: Nobelpristagare …) Jodå, visst var han bra att läsa i tonåren. Men NU, när jag själv har arbetat så många år med skrivandets hantverk, är han suverän! Vilket bevisar för mig att man nog ska ta den där topplistan med en stor nypa salt och inte tänka sig den som en litterär kvalitetsstämpel. Den är naturligtvis mest en flagga i vinden – men det är gott att se att ens böcker faktiskt blir lästa!

Annonser

Monster i knipa på Island!

Monster i knipa ute på Island

Áslaug skriver på sin blogg att vår nya monsterbok, den nionde i serien, nu är ute på Island. Välkommen, Skrímsli í vanda – Monster i knipa! På Färöarna kommer boken lite senare i höst och i Sverige i början av 2018 på Opal Förlag. För den som vill veta mer om hur vi jobbar fram våra böcker i vårt nu sextonåriga nordiska författarlag, beskriver Áslaug det på engelska här.

Monsterpest och mörker i Spanien och Galicien

Häromdagen kom några paket från Island. De innehöll författarexemplar av Monster i mörkret och Monsterpest på spanska och galiciska. Det är roligt att förlaget Sushi Books fortsätter att ge ut våra böcker på Iberiska halvön.

Galiciska enligt Wikipedia: ”Galiciska (galiciska: Lingua galega) är ett ibero-romanskt språk som talas av cirka 2 miljoner i den autonoma regionen Galicien i norra Spanien, där Vigo och A Coruña är de största städerna. Galiciska har stora likheter med portugisiska och betraktas ofta i Portugal som en dialekt av portugisiskan, dock med ett eget skriftspråk känt från 1000-talet. Under senmedeltiden utvecklades portugisiskan ur galiciskan.

Gripe monstruosa low

Intressant att läsa baksidestexten på spanska och galiciska och jämföra. Man förstår att barnböcker på det egna modersmålet, som nog knappast bara kan betecknas som en dialekt av spanska även om man ser tydliga ”skandinaviska” likheter mellan ord och uttryck, är betydelsefulla för galiciska barns identitetsutveckling. En parallell till det är vikten av att det skrivs och produceras samiska böcker i Sverige, något som hittills har varit alltför sällsynt. Där är ju språken, till skillnad från norska och svenska, helt olika i grunden. Det är bra att Sveriges Författarförbund driver på i den saken.

Dödsklyftan i odjursbranten

Dödsklyftan i odjursbranten - Harry aug 17

Det är intressant vad som fastnar från en bok i ett litet barn, i det här fallet en treåring. Harry har levt med böcker sedan han var nyfödd och älskar att man läser för honom och ser på bilderna tillsammans. Han kan berättelserna med deras bilder och textrader – men vissa ord och uttryck är sådana att de fastnar lite extra i hans bakhuvud.

Personligen älskar Harry att klättra. Vare sig det är i parklekens hinderbana högt över marken eller på berget bakom huset, så klättrar han på utan höjdskräck. Att falla ner och slå sig finns inte på hans karta. Därför, och kanske för att han vet att det är jag (tillsammans med Áslaug och Rakel) som har skrivit Monster i höjden, var det nog naturligt att han valde det smaskigt läskiga motivet dödsklyftan i odjursbranten när han skulle rita en födelsedagsteckning till mig.

Drakar & Dragqueens med baklava

bigOriginal

Foto Carl Bredberg i DN

I DN berättar Amanda Dahl 16 september om Stockholms Stadsbiblioteks stora höstsatsning Bland drakar och dragqueens, en normkritisk storsatsning för mindre barn med föräldrar som är utsåld redan före start:

”Projektet, som planerats tillsammans med Stockholms stadsbibliotek, har flera mål. Det handlar om att väcka läsarglädje hos barn. Men också om att, genom läsning, vidga samhällsnormerna. Böckerna som kommer läsas är ett urval av barnlitteratur med historier som avviker från samhällets konventioner och som tänjer på könsgränserna.”

”Det har blivit en succé redan innan det börjat och biljetterna till föreställningarna tog slut på två timmar.”

Lästips hemma

• Tyvärr är höstens biljetter slut.

• Här kommer tips till dig som vill göra din egen normkreativa sagostund.

• Böckerna är ett urval av de som kommer läsas på ”Bland drakar och dragqueens” och har tagits fram tillsammans med bibliotekarier på Stadsbibliotekets barnavdelning. Samtliga är rekommenderade för barn från tre år och uppåt.

”Nu leker vi” av Sara Bergmark Elfgren

”Malte modig och glitterhästen” av Åsa Jacov

”Kivi och den gråtande goraffen” av Jesper Lundqvist

”När prinsessor går på zoo” av Per Gustavsson

”Piraterna och regnbågsskatten” av Sara Bergh

Jag vill ha baklava” av Kalle Güettler

 

Glatt konstaterar jag att Pia Halses och min gamla bok från 2009 på Olika Förlag lever vidare i ett offensivt sammanhang! Jag är särskilt stolt över att boken tillhör de sex utvalda titlar som särskilt rekommenderas för hemmaläsning. Och vilket fint sällskap som vår boks lilla huvudperson ”jag” har fått denna höst!

Synvända

Många har hört av sig och frågat hur det gick med min syn efter glaskroppsavlossningen i somras. Jag har blivit både rörd och aha-slagen av intresset och kommentarerna. Det har nämligen visat sig att många kollegor och vänner har upplevt samma sak och delar generöst med sig av egna erfarenheter. En del har haft värre symptom och behövt operera, men de flesta har haft samma tur som jag och bara behövt vänta. Och sedan har synen återvänt. Kanske inte med full styrka för alla, men för de flesta. Och för en del har de svarta prickarna och luddet som flyter runt i synfältet blivit kvar i åratal, men inte för alla. (Också jag har kvar lite ”ludd” i högerögat men förhoppningsvis kommer det att  absorberas och försvinna så småningom, även om det kan ta sin tid.)

Vare sig man har tur som jag eller drabbas värre får man existensiella vibrationer av en sådan här kris  En författare faller pladask när hen upptäcker att den egna synen, som hen har tagit för given, är så in i bomben dyr och värdefull att en förlust av den skulle vända upp och ner på hela livet och göra författarskapet extremt svårt att utöva.

Sommarens glaskropssavlossning blev en synvända för mig, både bildlikt och bokstavligt. Först alla tankar och oron för framtiden när synen föll bort, sedan befrielsen när synskärpan återvände med alla sinnesupplevelser som ger näring och liv. Några synintryck från den senaste veckan får gestalta glädjen över min dyrbara syn. Tänk om jag inte hade kunnat se allt detta!

Min djupa medkänsla och solidaritet med alla synskadade och mitt djupa tack till försynen, som lät mig behålla min synskärpa än en tid.

Liten på jorden men stor i orden!

50arny

IMG_2885

Cannie Möller läser ur sin senaste bok vid 50-årsmanifestationen på Sergels Torg med väntande författarkollegor bakom sig. 

Hm … vi var väl inte så stora på jorden i jämförelse med alla människor som ilade förbi i eftermiddagsrusningen. Men  på tre ställen i Stockhom fick de som tog sig tid att stanna upp en liten stund höra stora ord från många författare. En del förbipasserande gjorde verkligen det också: saktade in stegen, ställde sig kvar några minuter och lyssnade till författarnas röster.

Manifestationen hade nog trots viss uppmärksamhet i media ändå sitt största värde för oss själva. Känslan av att vi är många som länkas samman i skapandet av ny litteratur och kampen för läsning och yttrandefrihet. Det har ett värde i sig att påminna varandra om Författarcentrums stora betydelse för att vi över huvud taget ska kunna uträtta vårt värv och dessutom få en chans att möta läsare som vi aldrig skulle träffa annars.

Kvällen avslutades i goda vänners lag på Kvarnen vid Medborgarplatsen.

IMG_2881

Mitt anförande på drygt fyra minuter:

Femtio år med Författarcentrum

Kalle Güettler vid jubileumsuppläsningarna på Sergels Torg 2017-09-13

Vi firar idag femtio år med en organisation som många i stan inte ens har hört talas om och därför vill jag berätta för er hur mycket Författarcentrum betyder för min och mina kollegors möjligheter att leva på våra författarskap – och därmed för den svenska litteraturen.

Jag hade kunnat välja att i stället läsa upp ett stycke ur någon av mina böcker. Ett spännande avsnitt som väcker nyfikenhet och lust att läsa boken i sin helhet. Ett sådant upplägg kan vara värdefullt också för att föra fram ett mänskligt budskap, som utan att skriva läsaren på näsan är invävt i den litterära texten.

För det är det som driver mig och många av mina kollegor att skriva: att gestalta något som känns viktigt att sätta ord på – en känsla, ett dilemma eller en erfarenhet som jag vill dela med läsaren. Ofta är det något som smärtar eller upprör mig, men ibland är det bara en spännande eller galen idé som lockar fram min skrivlust.

Men till saken. Jag har valt att prata om Författarcentrum.

 

Som de flesta av oss har jag aldrig kunnat leva på mina böcker, än mindre bidra fullt ut till min familjs försörjning med mina magra royalties. Personligen debuterade jag med en ungdomsroman 1990 då jag arbetade heltid som lärare. Boken, som symptomatiskt nog hette Drömmen, hade under fyra år mejslats fram på farsans utlånade elskrivmaskin med hjälp av väldigt mycket Tip-Ex. Det blev nog förlaget Ordfronts första och sista ungdomsroman. Royaltyn räckte till en halv dator, hushållskassan fick bekosta den andra halvan.

Mitt andra verk blev en barnbok som kom ut året därpå. Garantiroyaltyn för den räckte till en mountainbike. Med två böcker på etablerade förlag kom jag nu med i Sveriges Författarförbund ­– och i Författarcentrum, som jag hade hört kunde fixa betalda gig i skolor och bibliotek. Författandet låg nämligen i ständig konflikt med förvärvsarbete och familjeliv. Jag körde redan taxi på helgnätter för att kunna gå ner i tjänst som lärare och frigöra ett par skrivardagar under arbetsveckan. Det fungerade – till priset av tunga ögonlock på dagarna.

Några år efter debuten flyttade yngsta barnet hemifrån och jag och min fru slog oss ner på landet. Med lägre utgiftsnivå slapp jag nu kompensera min deltid med nattarbete. Jag stod med det ena benet i lärarrollen och det andra i författaridentiteten. Men när jag i 2000-talets början vågade gå ner till en enda skoldag i veckan spelade de arvoderade skolbesöken genom Författarcentrum en viktig roll för att ekonomin skulle gå ihop.

Det var inte så att min utgivning, som rör sig spontant mellan olika genrer och åldrar, genererade massvis med uppdrag. I snitt blev det högst en handfull om året och ibland ett större skrivprojekt. Men dels fick jag värdefulla möten med läsare och litteraturförmedlare. Dels betydde inkomsterna mycket på marginalen. Andra författare är ute mycket mer, och det har gjort att de har kunnat kasta loss och bli heltidsförfattare tidigare än jag.

Nu vågade jag till slut vända på min yrkespresentation. I stället för: ”lärare och författare” började jag säga ”författare och lärare”. Och idag, 27 år efter debuten skriver jag på heltid och presenterar mig enbart som författare.

Min historia är rätt banal. I Sverige är vi cirka tre tusen professionella författare som hankar oss fram med låga inkomster och energikrävande sidojobb. Hälften av oss är med i Författarcentrum. Utan projekt och arvoderade uppdrag genom Författarcentrum skulle många av oss tvingas lägga av. Sverige skulle bli tusentals böcker fattigare, det svenska språket utarmas och barns läsförmåga fortsätta att sjunka.

 

Så tack Författarcentrum – för litteraturens och läsandets skull.