Hoppa till innehåll

BULT, Slangbellaböcker, Stefan, en deadline i bakhuvvet och kråkfötter i sjön …

ordf sekr BULT jan 20.jpg

Bengt-Erik Engholm och jag satt i torsdags sekreterare respektive mötesordförande vid BULT:s årsmöte i Författarnas Hus i Stockholm. (BULT = Sektionen för barn- och ungdomslitteratur i Sveriges Författarförbund.) Vi var 24 medlemmar närvarande och förutom formella årsmötespunkter fick vi information om förbundsstyrelsens arbete och prioriteringar av Jörgen Gassilewski och ett spännande föredrag om radiodramatik av Eva Staaf. Det var som vanligt väldigt trevligt att träffa kollegor från när och fjärran, vissa av dem för första gången på ett år. Ett glas vin och en god hemmalagad soppa – inte så dumt en vanlig torsdagskväll!

Nästa morgon gick jag tillbaka till Förbundet och hämtade de tre debutantböcker som nominerats till Slangbellan 2019. Mycket fina alla tre och jag ser fram emot att läsa dem från pärm till pärm. Dock är det inte jag som bestämmer vem som får priset, det gör som alltid BULT:s styrelse.

IMG_9597.jpg

Så ännu en fredag utanför den politiska makten centrum i Stockholm. Greta kvar i Davós men ungdomarna på Mynttorget och vi vuxna på Sagerska håller ställningarna i klimatmanifestationen. Vid lunchtid (bilden) är vi alltid rätt många, men på morgonen var vi ännu bara fyra, fem när Stefan Löfven kom ut genom dörren i palatset och tittade över till oss för en liten pratstund innan han knallade vidare till fots med sina två säkerhetspoliser i släptåg på väg till något utskottsmöte. En stund senare kom en annan minister, Peter Eriksson (mp) gående förbi utan säkerhetsapparat och nickade erkännande åt oss. 

I vilka andra länder i världen än de nordiska skulle detta kunna ske? Vi ska ha klart för oss att allt är relativt och att allt vi med eller utan rätta klagar på i samhället, hur viktiga saker det än gäller, ändå inte kan ta bort det faktum att vår demokrati fortfarande lever och är unik i jämförelse.

Det blir en stor skolstrejk igen den 14 februari, och den 24 april är det dags för en ny jättedemonstration för klimatet i hela världen – Global Strike.

 Mitt i alltihop har jag snart deadline för en stor artikel om skolbibliotek i Sveriges enda barnkulturtidskrift Opsis Barnkultur. Det känns som ett stort ansvar att få förtroendet att på några uppslag sammanfatta hela det komplicerade och brännande problemkomplexet som i korthet består i att alla Sveriges elever enligt lagen i nio år nu ska ha haft tillgång till ett skolbibliotek som stöd för sitt lärande – men att hälften av eleverna inte alls har det.

Jag har gjort åtta utförliga intervjuer med viktiga aktörer i sammanhanget, kollat upp styrdokument och lägesbeskrivningar. Och jag lovar, det finns väldigt mycket att säga …

IMG_9602.jpg

För övrigt har vi äntligen köldgrader igen här på Mobacken. Men det är som vanligt denna vinter tillfälligt. Dock har luftens kroppslösa kråkor i natt lyckats trampa ut ett sammanhängande istäcke med sina decimeterlånga fötter på Mörtsjön i skogen. Lagom till att det tinar i morgon … Men man får njuta av den stund som är.

Jan Güettler och Jan Baalsrud i fängelse, i Manndalen – och på bio

Jan Baalsrud arméfoto        Jan 1 KOSB London 44 beskuren.jpg

Jan Baalsrud                                           Jan Güettler

Härom veckan såg jag för andra gången den norska filmen Den 12:e mannendenna gång på SVT Play. Denna påkostade spelfilm skildrar mycket suggestivt och dramatiskt den norske Linge-mannen Jan Baalsruds desperata flykt över snöfälten med skottskadad fot under mer än en månad i Lyngenområdet öster om Tromsø i april-maj 1943. Det är inte den första filmen som har gjorts om händelsen som i likhet med andra Linge-soldaters sprängning av tungvattenverket i Rjukan på Hardangervidda hör till de mest kända hjältehistorierna från det norska motståndet under ockupationen. Den första filmen Ni liv gjordes redan 1957 och Oscarsnominerades. Den grundade sig på Jan Baalsruds egen berättelse som skrivits ner i en bok av David Howarth med samma namn.

Det är märkligt hur människoöden förs samman i Manndalen. Sommaren 1938 kom min 20-årige farbror Jan Güettler till fots dit med en filmexpedition som han organiserat tillsammans med några vänner. Filmfotograf var Arne Klingborg som senare skulle bli en känd konstnär och upphovsman till fantastiska Walldorfbyggnader och färgsättningar i Järna. Efter mer än en månads vandring från Kvickjokk, släpandes på tung filmutrustning, kom de till slut till Manndalen för att ta båten till Bodø och resa därifrån tillbaka till Sverige. Men båten hade gått, ingen landförbindelse fanns och nästa båt skulle ankomma först en vecka senare.

Frivilliga 1938.jpg

Sällskapet huserade denna vecka högst uppe i Manndalen, i liten sidodal som heter Kjerringdalen. Där togs de emot med stor gästfrihet av de sjösamiska invånarna och trots språkförbistring hade de blivit mycket goda vänner när det blev dags för avfärd. Jan hade då blivit bekant med en man i byn som var känd för sin förmåga att stämma blod och bota. Han bjöd Jan att återvända och bo en tid hos honom i framtiden. Denna inbjudan tog Jan till hjärtat och i januari 1939 stannade han en månad i Kjerringdalen. När han senare hade dömts till fängelse för ”spioneri” i början av 1941 och satt av straffet i stadsfängelset i Falun, så skrev han ingående och varmt om denna vistelse och människorna i Kjerringdalen som han lärt känna och beundra. 

Kjerringd. hela byn.jpg

Filmen då? Jo, det blev en kortfilm på drygt 10 minuter med namnet Nordanfärd  som visades som förfilm till flera svenska långfilmer på biograferna. Nu råkar det vara så att Jan Baalsrud också kom till Manndalen och Kjerringdalen. Det hände fyra år senare och hans entré i bygden skedde i medvetslöst tillstånd när han bakom ryggen på de tyska ockupanterna, med fara för befolkningens liv och hem, i nästan tre veckor gömdes, vårdades och föddes av ett nätverk av bybor innan de lyckades ordna transport över gränsen till Sverige för honom med renskötare. Han överlevde kriget men kunde aldrig glömma de fantastiska människor som räddat livet på honom. Hans sista önskan var att få bli begravd bland dem på kyrkogården i Manndalen. Och det är han nu – se mina foton från i somras i bildspelet nedan.

Jan Baalsrud på film, Jan Güettler på film, Manndalen som gemensam önskeplats på jorden. Men det finns fler beröringspunkter. De satt båda i fängelse för samma ”brott” 1941. Baalsrud visserligen bara två månader och utan föregående häktning, beroende på att han aldrig kom iväg på sitt kuriruppdrag över Värmlandsgränsen till den norska motståndsrörelsen. Bara viljan och försöket var tillräckligt för att rendera ett spioneristraff i Sverige. Jan och hans fru Liv fick däremot betydligt strängare straff, 6 respektive 8 månader eftersom de hade varit centrala aktörer i den av den brittiske biträdande militärattachén och SOE-agenten Malcolm Munthe organiserade kurirrutten. Att de gjorde detta av ideella skäl lindrade inte rättens dom detta andra krigsår då samlingsregeringen i Sverige var livrädd för att reta upp tyskarna.

9789176113776_200x_frivilliga-tva-unga-manniskors-kamp-under-andra-varldskriget_haftad.jpeg

Om Jan och Liv har jag skrivit boken Frivilliga, två unga människors kamp under andra världskriget. Nu jobbar jag på en uppföljande bok som ger röst åt Jan själv och vidgar hans perspektiv till nutiden med Sápmi i centrum.

Jan Baalsrud i fängelse och Jan Güettler i fängelse av en och samma anledning. Ytterligare en gemensam erfarenhet. Men sedan blir delar ödet på dem. Paret Güettler flygs tämligen omgående över till Skottland med brittiskt kurirflyg när de släpps ur fängelset sommaren 1941, men Jan Baalsrud måste ta sig till lands och sjöss hela vägen runt jordklotet från Sovjetunionen för att komma dit. I Storbritannien utbildar sig båda till officerare i den norska armén, men de väljer olika tjänstgöring. Güettler vill leda norsk trupp i strid mot tysk trupp. Baalsrud väljer förläggning på Shetlandsöarna för att skeppas över till Norge på sabotageuppdrag. Güettler stupar i Normandie i de hårda striderna om Caen. Baalsrud överlever kriget med amputerade tår.

Men båda två lämnade en bit av sitt hjärta i Manndalen. Efter två besök där måste jag bekänna att även mitt hjärta har hittat dit. I somras vandrade jag till Baalsruds gömställe  längst upp i övre Manndalen, ”Baalrudshula”, som är målet för en årlig marsch bland specialintresserade längs hans flyktväg. Mitt sällskap var barnbarn till Isak Solvang som var en av dem som med livet som insats smög sig upp till Baalsrud med mat trots faran. Detta trots att han själv bara var barn. Så stark var motståndsviljan och lojaliteten inom detta samhälle, att till och med vissa barn deltog i den hemliga operationen.  

Jag besökte också Jan Baalsruds grav som han delar med en annan av sina hjälpare, Aslak som avled innan kriget var slut. Där träffade jag sonen till en annan av hans hjälpare, Jan Lanes, son till Olaf som var en av de fyra som släpade upp den svårt medtagne Jan Baalsrud 900 meter upp på fjällplatån från strandhyttan vid Lyngfjorden.

Ödets väv är tät i Manndalen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dokumenten i bildspelet är från förundersöknings- och rättegånsmaterialet i Hemligt Mål nr 1, 1941 i Stockholms Stadsarkiv (som inte längre är hemligt och kan beställas fram av vem som helst).

Jan Güettler föll på slagmarken i Frankrike natten till den 16 juli 1944, långt borta från Norge som han hade längtat efter att få vara med och befria. Men efter kriget flyttades hans stoft till  ”Æreslunden” på Västra gravplatsen i Oslo där några av Norges främsta krigshjältar är begravda. Nu vilar han mitt emot Jan Baalsruds militäre chef Martin Linge tillsammans med sin älskade hustru Liv.

Jans grav.jpg

Fina recensioner i Danmark för den danska utgåvan av Monsterbråk. Intressant könstolkning.

Bild 2020-01-15 kl. 18.04.jpg

Monsterbråk var den sjunde boken i serien. Den blev 2013 nominerad till Nordiska Rådets första barn- och ungdomslitteraturpris genom historien. Nu har den nya danska utgåvan Monsterklammeri på Torgard Forlag fått sitt lektörsomdöme från Dansk BiblioteksCenter och en stor och fin recension i dagstidningen Politiken.

Bibliotekslektören skriver bland annat: ”Dette er sjette bog om de to monstre skabt af svenske Kalle Güettler, færøske Rakel Helmsdal og islandske Áslaug Jónsdóttir.

Vurdering:

Bøgerne om Lille Monster og Store Monster er vildt charmerende, og denne bog er ingen undtagelse. Der er store følelser på spil mellem de to gode venner, der oplever en dag, hvor det hele ikke går, som det plejer. Noget, børn kan relatere til. Man kan snakke om uenighed, vrede, dårlig samvittighed og tilgivelse og få en følelse af, at selvom man skændes en enkelt dag, er man stadig gode venner. Både billedsiden og teksten spiller på følelserne med vilde tegninger og store, fede bogstaver, når noget tydeliggøres.

Andre om samme emne/genre:

Bogen lægger sig op ad de forrige Monster-bøger. (…)

Til bibliotekaren:

Skøn bog, der anbefales til køb på linje med de forrige i serien.”

 ”Nu slår den muntra treklövern Güettler, Helmsdal och Jónsdóttir till igen på danska med den sjunde boken om lilla monster med de röda skorna och vännen Stora Monster … ” skriver Politiken. Det är intressant att den erfarna recensenten Steffen Larsen i sin mycket hedrande och välformulerade anmälan omnämner lilla monster som ”hon”. Monsterböckerna berättas ju i jag-form och just i denna bok är det lilla monster som har ordet. Därför avslöjar inte texten hans kön, men av andra böcker i serien framgår det tydligt att både lilla monster och Stora Monster är killar. I den nionde boken förstår man att Luddmonster är en tjej, men vi gör aldrig någon grej av deras svenska, danska och färöiska kön. På Island är alla tre monstren dessutom neutrum. Där heter de Det lilla monstret, Det stora monstret och Det luddiga monstret. 

Jag tror att en läsare, som inte har noterat karaktärernas kön i den svenska eller danska texten, genom omedvetna könsrollsföreställningar, lätt kommer fram till att den lilla varelsen med de röda skorna måste vara en tjej och den stora klumpedunsen med den långa gröna gurknäsan en kille. Intressant – men säkert mycket vanligt och lätt hänt. 

Men det hindrar inte att vi känner oss mycket hedrade av uppmärksamheten i Politiken och Steffen Larsens välformulerade och i allt övrigt observanta anmälan. 

God fortsättning på julen med Áslaugs monsterkavalkad à la 2019

Från Áslaugs hemsida hälsar lilla monster och Stora Monster till alla bilderboksvänner på jorden i några retrospektiva julkort à la 2019. God jul kära monster! God jul Áslaug och Rakel, jag ser fram emot vår tionde bok i ordningen sedan vi träffades första gången i ett nordiskt barnboksförfattar- och illustratörsseminarium på Nordens Biskops-Arnö för snart 19 år sedan ❤️

Monster 2015 PowerP.jpg

Föredrag för Konstnärsgillet i Norrtälje

En trevlig kväll i gamla skolmuséet i Norrtälje med nya bekantskaper i Konstnärsgillet vars aktiviteter jag tidigare inte har deltagit i trots medlemskap i gillet i ett par år. Avståndet från Häverö till Norrtälje har alltför ofta känts som ett hinder. Konstnärsgillet känns som ett viktigt forum för kommunens utövare av alla konstarter. 

Tack till styrelsen för ert engagemang till gagn för de fria konsterna i vår hembygd! Jag hoppas kunna hänga på fler gånger under 2020.

2019 12 19 Kalle Güettler.jpg

Mitt föredrag handlade om sambandet mellan text och bild i bilderböcker och samarbetet författare-konstnär med utgångspunkt i serien om lilla monster och Stora Monster samt bilderböckerna jag gör tillsammans med illustratören Pia Halse i Danmark. (Hittills har vi gjort fyra böcker ihop, och den femte är på väg. I april 2020 kommer ”Dumma skatt” på Lindskog förlag, del tre i serien om Banditen Bak, Krok O’Deal och deras lilla vän Damm.)

Svensk Bokhandel zoom low.jpg

Fackordförande och oumbärlig medborgare idag – ofrivillig flykting igår. Erfarenheterna formar individen.

Artikel i NT 19 dec 2019

Norrtelje Tidning publicerade den 19 december en fyra sidor lång intervju med min vän, ordföranden i Pappers avdelning 68 i Hallstavik Aleksandar Srndovic. Där berättar han hur det kom sig att han och hans fru Dragica 1989 damp ner från Balkan och valde Stockholms läns norra utmarker  framför det andra alternativet … Baracelona!

Alekandars berättelse är en varm kärleksförklaring till det solidariska Sverige som fanns under den självtillräckliga ytan, och som alltid har gjort det. Ja, även hos många som på senare år har fått sin omvärldsuppfattning förvriden av hetspropagandan som slår både mörkblå och bruna dunster i ögonen på en fjärdedel av den svenska befolkningen. De flesta människor, oavsett politisk hemvist, är inte antihumanister. De flesta av dem kan både visa empati och solidaritet när det verkligen gäller.

Alekandars avdelning 68 nominerade mig till Pappers stora kulturpris, som jag stolt fick ta emot för ett par veckor sedan. Genom det nästan femåriga arbetet med boken En fackförening, ett samhälle, en fabrik del II hade jag lärt känna Aleks, och i honom såg jag en förebild för hur en klok ordförande ska förhålla sig till sina medlemmar, till motparten och det omgivande samhället. Och genom mitt ”hängande” i styrelsen med dess hängivna medlemmar och meningsfulla aktiviteter fick jag en massa tips om gott organisationsarbete som jag hade nytta av i min egen dåvarande roll som ordförande i Författarcentrum Öst.

Lyssna gärna på mitt tacktal, där förklarar jag mer om detta. Ett särskilt tack också till den numera pensionerade men på den tiden aktive och stridbara vice ordföranden i avdelning 68, Roger Berglund, som jag misstänker ligger bakom formuleringarna i nomineringstexten.

 

 

Monsterdockor på många språk i Reykjavik

skrimslabrudurmini-web1c2a9aslaugjonsdottir.jpg

Áslaug berättar på sin blogg att de här små monstren tillverkades av Hrefna Böðvarsdóttir och användes i ett stort flerspråkigt projekt i Reykjavik, Magiska språk,  där förskolebarn med annat modersmål än isländska fick paket med en monsterbok på isländska och en på sitt eget  modersmål att ta ta hem tillsammans med dockorna.

I Sverige finns som jag tidigare har skrivit fyra monstertitlar på svenska och arabiska i s.k. tvillingpaket att beställa genom Bibliotekstjänst. Om man scrollar neråt på listan i deras internetbutik så hittar man dem.

Jättefint projekt på Island. Och så fina dockor!