Hoppa till innehåll

Fin recension av Skrímslaleikur

Vi väntar fortfarande på recensioner av Teatermonster här i Sverige (nyutkommen på Argasso förlag) men på Island har Skrímslaleikur, som titeln är på isländska, just blivit mycket positivt recenserad. Vi gläds och hoppas på fler recensioner i alla våra tre länder framöver. Men det är väldigt glest med anmälningar i media nuförtiden. Inte ens bokbloggarna kan man längre hoppas på. Hur ska det gå med barns och ungas bokintresse och läsning när barnböcker kommer ut i massor utan att få en enda kvalificerad recension förutom den allra första från Bibliotekstjänst? Hur ska bokköpande vuxna få kvalificerade tips om böcker som kan passa till deras barn eller barnbarn? Tills vidare får man glädjas åt enstaka småsmulor från vuxenlitteraturens bord …

Tack, #Katrín Lilja och #Lestrarklefinn. Så här berättar Áslaug Jónsdóttir om den goda recensionen:

Femma i betyg från BTJ

Omslag till den nya boken som handlar om att allt inte alltid är vad det ser ut att vara …

Visserligen tycker jag inte om BTJ:s påfund att sätta betyg på de böcker som recenseras. Det som är en femma för en läsare kan mycket väl vara en etta för en annan (betygsskalan är 1-5). Bara tanken att sätta ett enda samlingsbetyg på en litterär text är absurt. Det som verkligen är intressant och en vägledning för läsare att finna en för dem angelägen bok är det nyanserade omdömet och recensentens presentation och personliga textanalys.

Lyckligtvis innehåller BTJ:s recensioner ännu just det, betygen ser jag mest som en av kommersiella skäl påklistrad etikett medan recensionen är det verkligt intressanta. Ändå kan jag inte låta bli att – mot alla förnuftsprinciper – bli stolt när vi nu får en femma för vår snart kommande, tionde monsterbok, Teatermonster (Argasso). Stolt också för att det är min andra recensions-femma på mindre än ett år. Den förra fick jag och Pia Halse för vår tredje bok om Banditen Bak, Krok O’Deal och deras vänner, Dumma skatt (Lindskog förlag 2020).

Recensenten Helene Ehriander skriver i BTJ-häfte nr 16 bland annat så här:

”Teatermonster är den tionde svensk-isländsk-färöiska bilderboken om Lilla monster och Stora monster, som liksom de tidigare är ett spännande resultat av nordiskt samarbete, gemensamma idéer, genuin humor och ett stort mått kreativitet.”

”Texten flyter med rytm, känsla och inslag av rim. Layouten är genomarbetad och varierad och blir till en del av illustrationerna då texten också grafiskt förmedlar känslorna bakom det som sägs. De konstnärliga bilderna är i blandteknik med inslag av collage och de bär berättelsen framåt genom att förmedla alla de starka känslor som karaktärerna känner. Berättelserna om monsterkompisarna har blivit många barns favoritläsning sedan den första boken kom ut 2004, och det är glädjande att det kommer ännu en bok av lika hög kvalitet som de tidigare.”

”Helhetsbetyg: 5.”

Stora läsare. Små lyssnare. Starka upplevelser. Tematiskt arbete. Möta författaren. Möta barnen. Få nya uppslag.

Förskolans dag på Munktellstadens förskola i Eskilstuna 22 maj 2021

Efter ett och ett halvt års pandemiuppehåll var det äntligen dags att träffa förskolebarn igen. Denna gång på inbjudan av två förskolor i Eskilstuna inom ramen för ett läsprojekt i kommunen. Den första resan gick till Munktellstadsdelens förskola inne i staden, som firade sin ettåriga födelsedag. Med andra ord en mycket ny, stor förskola med heterogena barngrupper belägen intill ett stort nybygge med en spännande byggkran. Engagerad personal som har jobbat i ett helt år med monsterböckerna som utgångspunkt för temaarbeten. Vi hade i förväg enats om ett upplägg för besöket i stora drag: Monstersånger och världspremiärläsning av nya Teatermonster som kommer ut på Argasso i augusti.

Ett och ett halvt år utan att träffa förskolegrupper. Det är en lång, lång tid och abstinensen är plågsam. För utan mötena med de små läsarna får man inget kvitto på meningen med att skriva bilderböcker. Som tur är har jag barnbarn att dela läsupplevelser med, men det är en annan sak att möta en hel förskolegrupp. Det är något magiskt med det. En vibrerande stämning, en trådlös kontakt som jag inte vill eller kan vara utan.

Det är inte alltid lätt. Till exempel när den stora byggkranen bakom ryggen på mig börjar låta och röra sig. Då blir konkurrensen svår om barnens uppmärksamhet. Då får man ta till något drastiskt, till exempel vild musik på gitarren med ”dansstopp”. Sedan är det bara att hoppas på att kranen ska stanna upp när barnen har rasat av sig och att de kan koncentrera sig igen då. Med 4-5-åringarna går det bra, men de små kan behöva dela upp sig så att vissa får leka vidare vid sidan om medan de som har mer lugn och ord inom sig kan fortsätta att prata, sjunga och lyssna en stund.

Med den lyhörda, kunniga och målmedvetna personalen på denna förskola går detta som smort. Hela året har de arbetat med våra små monster tillsammans med barnen. En viktig del i deras värdegrundsarbete. Och mitt i alltihopa kommer Stora Monster och bjuder på frukt! Se vidare bildcollaget i slutet av detta inlägg.

”Scenen” i Munktellstadsdelen, några barn maskerade för att inte kunna identifieras

Efter en trevlig lunch ute på gården så var det dags för mig att lämna denna härliga förskola med sina fantastiska pedagoger som bestämt sig för att fortsätta med monsterböckerna som tematisk utgångspunkt även i höst. Nästa besök skulle äga rum i Näshulta friskola några mil söder om Eskilstuna, belägen i en idyllisk landsbygd. Men först farväl till barn och personal i innerstan …

På återseende och tack till engagerad förskolepersonal

Kontrasten är stor mellan omgivningarna i Eskilstuna och Näshulta. Eftermiddagens möte med personal och barn skedde i en spännande ekbacke utan byggkranar och bilar runtomkring. Förskolan är inrymd i en liten skola och även förskoleklassen deltog i denna monsterstund med sjungande fåglar som ackompanjemang i stället för trafik- och byggljud. Så olika uppväxtmiljöer barn har – men det viktigaste av allt är inte om de bor i en stad eller på landet utan om de har trygga, kära vuxna omkring sig. Det har de i Munktellstadsdelens förskola. Och de har de i Näshulta. Även här blev mötet magiskt, och tack vare den lugna omgivningen och den lite högre åldern på barnen dessutom mer koncentrerat med möjlighet till djupare samtal. Barnen i Näshulta hade många frågor till mig men var lika sugna på att sjunga och dansa som barnen i staden. Där är vi alla lika!

Tyvärr lider Författarcentrums och Stockholms Stads projekt Möt en bilderboksskapare av budgettorka efter satsningarna under pandemin så nya förskolebesök inom ramen för det projektet lär för min del få vänta till våren 2022. Men den som väntar på något gott …

Näshulta friskola

Munktellstadsdelens Förskolas monsterutställning

Viktig markering av bästa kulturministern

I dagens SvD har vår i mitt tycke bästa kulturminister på decennier, Amanda Lind, en debattartikel där hon tar stark ställning för kulturens frihet i förhållande till kulturpolitiska mål. Det kommer inte en dag för sent efter alla år med press att anpassa sig till trender uppifrån för att kunna försörja sig på sitt skapande.

Tyvärr är dock inte hotet mot den konstnärliga friheten begränsat till politiken. Det kommersiella trycket är ännu starkare och marknadens lagar styr benhårt mot anpassning till trenderna för stunden. Att få bort profitens kladdiga fingrar ur konstens syltburkar är en fråga för kulturpolitiken och jag fasar för vad som skulle hända med en högernationalistisk regering …

Här är några citat ur Amanda Linds artikel:

”Låt mig vara väldigt tydlig: politisk styrning av kulturens innehåll kan aldrig tolereras. Det är en sak att ha övergripande kulturpolitiska mål, men det får aldrig råda någon tvekan om att sådana inte avser det konstnärliga innehållet eller de enskilda konstnärernas skapande och det får inte heller ens riskeras kunna uppfattas så.”

”En otydlig gränsdragning mellan politik och kultur kan innebära en fara för vår demokrati. Vi behöver inte resa långt bort för att se hur auktoritära ledare nyttjar kulturen och kulturskapare för att främja en agenda av påtvingad nationalism, exkludering och fostrande. Det sker till och med inom våra egna landsgränser. Vi ser hur politiker försöker påverka vilka böcker som finns på våra bibliotek, vilken konst som visas på våra museer och i offentliga miljöer och hur vissa politiker driver på för att göra sig av med tjänstemän som försöker stå emot politisk styrning av kulturen.”

”Jag är beredd att vända på alla stenar för att säkerställa att kulturens frihet och principen om armlängds avstånd kan upprätthållas. I ett demokratiskt samhälle ska konstnärer och kulturskapare kunna uttrycka sig fritt utan att behöva anpassa sig till makten eller till vilka ideal som är rådande i samhället.”

”Vi måste även fortsätta jobba för att stärka konstnärernas ekonomiska villkor och trygghet på arbetsmarknaden. Vi får inte heller ge avkall på ambitionen om att kulturen ska vara tillgänglig för alla.”

Misslyckad lyckad skrivarvecka på fjället – och slutkorrektur till ny bilderbok

Tunet mot stugorna från norra spetsen

Sista veckan i maj och första i juni var jag på fjället för att skriva. Men vädret var så vackert och skallen så upptagen av annat. Annat? Krisen i Författarcentrum Syd, där styrelsen har hängt ut och hotat kritiska medlemmar och ställt in årsmötet två gånger samt ett medlemsmöte som den tvingats sammankalla efter att över tio procent av medlemmarna krävt det. Detta hände några timmar innan det digitala mötet skulle ha ägt rum, samma dag som jag kom upp till stugan.

Vad har jag då med Författarcentrum Syd at göra. Jo, jag är sammankallande i riksorganisationens valnämnd och har förgäves försökt få styrelsen i region Syd att utse stadgeenliga representanter till Riks årsmöte och välja en ledamot till styrelsen. I den vevan har jag fått insikt i de djupa demokratiproblem som präglar föreningsarbetet i denna region. Visselblåsare hängs ut med namn inför alla medlemmar och anklagas för brott och kuppförsök enbart av den anledningen att de kräver att styrelsen ska följa stadgar och demokratisk föreningspraxis.

Det knepiga med hela konflikten i Syd har inte bara varit regionens interna stridsfrågor utan även den skada som medial uppmärksamhet skulle ha kunnat kunna åsamka regionens och hela Författarcentrums yrkesförfattare. Nu har Svensk Bokhandel skrivit om saken, lyckligtvis sakligt och korrekt. Reportaget ger inte anledning för någon att tveka beträffande Författarcentrum som samarbetspartner, seriös projektägare eller förmedlare av kvalitativa författaruppdrag. Det framgår tydligt att detta handlar om ett internt problem i en av fyra FC-regioner och att FC Riks med hänsyn till regionernas höga grad av självständighet inte kan gå in och styra skeendet i någon enskild region. Ändå har FC Riks styrelse med rätta satt ner foten och gjort en tydlig markering att brott mot stadgarna, hot och smutskastning av namngivna medlemmar är oacceptabelt i Författarcentrum som håller yttrandefriheten högst av allt.

Mina tankar där uppe på fjället kom inledningsvis att cirkla kring denna obehagliga konflikt. Men sedan kom solen, värmen och alla snöknäckta björkar och knackade på mina axlar varje morgon. Det blev inget skrivande alls! Däremot 50-60 björkstammar räddade till ved, ett ”kylskåp” snickrat och nergrävt i bäcken för förvaring av färskmat sommartid och slyröjning på det gamla fäbodtunet. Arbeten till nytta och rensning av skallen efter en intensiv vår. Det var faktiskt en redig ferie!

Försommar på fjället … på stigen upp till fäboden den 25 maj fick jag bitvis pulsa i snö. Inga träd eller buskar var utslagna och smältvattnet forsade i bäckarna. Efter några dagar kom försommarvärmen och när jag vandrade ner till bilen igen två veckor senare grönskade hela fjället, blommor och örter började slå ut och sommarfåglarna hade byggt sina bon och börjat häcka under ivrigt kvittrade varje morgon. På kvällarna hade taltrasten hållit kvällskonsert varje dag. Jag kom att tänka på Patrik Qvickers svt-film som han spelade in med mig på Kälfjället vid just denna tid 2016 som inte längre finns att se på SVT Play. Men tack vare Patriks tillmötesgående kan man faktiskt ännu se den på Vimeo. PS Planerna på en högspänningsledning över fjället som reportaget handlar om verkar lyckligtvis ha stoppats och troligen hade denna film en viss betydelse som nästan ensam medial informationskälla för miljöopionionen i trakten. DS

Väl hemma igen kom slutkorrekturet till höstens bilderbok, Teatermonster (Argasso förlag). Efter flera års arbete med texten upptäckte vi nya justeringsbehov in i det sista under Áslaugs färdigställande av bilder och layout. Det är lite jobbigt att upptäcka brister som måste åtgärdas fast man hade trott att man var färdig med texten – men slutresultatet är värt allt sent, nytt arbete. Teatermonster blir en värdig fortsättning på de första nio böckerna! Vi ser nu fram emot samtrycket med förlagen i Färöarna och Island och utgivningen i Sverige i augusti.

Bild

… och vinnaren är …

… Seluah Alsaati för en fantastisk ungdomsroman skriven på förortsslang:

De nominerade och pristagaren presenterades som planerat på Litteralund idag. Först en fin och informativ intervju med Moa Eriksson Sandberg i BULT:s styrelse, tillika juryledamot. Sedan en presentation av Pär Sahlin av själva priset med diplom, slangbella och prissumman 30 000 kr. Han riktade ett tack till sponsorerna och lämnade ordet vidare till tre kollegor som intervjuade var och en av de nominerade författarna i sina hemorter Uppsala, Visby respektive Skärholmen. De fick blommor och diplom och har all anledning att känna sig uppskattade och uppmuntrade till fortsatt skrivande.

Sist men inte minst var det dags för prisutdelningen. Pär fick tag på Seluah hemma i Skärholmen och det blev en fin upplevelse att se hennes glädje över utmärkelsen som var väl förtjänt. Provskottet med slangbellan gick perfekt, jag skulle nog säga att hon är den pristagare som hittills har hanterat vapnet skickligast och kraftfullast. Jag hoppas att Författarförbundet eller Litteralund lägger ut en länk till filmen snart så alla kan få uppleva Seluahs oförställda glädje vid beskedet, förtjusningen över det fina och träffsäkra diplomet av Jenny Lucander och sist men inte minst hennes rutinerade hantering av slangbellan.

Grattis, Seluah! Och Grattis Mitch och Elin med! Era böcker ska verkligen också hedras.

Slangbellan på onsdag!

På onsdag delas 2020 års Slangbella ut till en av de tre nominerade debutanterna. Som vanligt mycket bra böcker – men väldigt olika varandra, vilket har gjort avvägningen svår för juryn som består av styrelsen i sektionen för barn och ungdomslitteratur (BULT) i Sveriges Författarförbund. Spänningen stiger nu när vi närmar oss avgörandet.  Evenemanget filmas och kan ses i direktsändning från Litteralund eller senare på Författarförbundets hemsida. Jag återkommer när prisutdelningen har ägt rum. 

Det kom ett mejl …

I min inbox härom veckan: ”Jag söker med ljus och lykta efter din fantastiska bok Jag vill ha baklava men den tycks vara omöjlig att få tag på. Så därför hör jag av mig till dig för att fråga om du kan tipsa mig vart jag kan köpa boken? 

Tack på förhand!”

Så himla roligt! Jag vill ha baklava gavs ut OLIKA förlag för mer än tio år sedan. Det var säkert fem år sedan den andra upplagan tog slut och förlaget inte ansåg sig kunna trycka upp den på nytt. Den har levt vidare på många bibliotek, men bara funnits att köpa på antikvariat sedan dess. Eller direkt av mig från hemmet eller när jag står utanför biblioteket på torget i Hallstavik på Hallstaviksdagen en gång om året. Och nu hör en ung mamma av sig och vill ha JUST DEN BOKEN av MIG – men lika mycket av Pia Halse som har gjort de härliga bilderna i vårt andra kreativa samarbete. (Sedan vi träffades på ett seminarium för nordiska barnboksförfattare och illustratörer 2002 har vi hittills gjort fem böcker ihop.)

Sådana upplevelser gör en författares dag! Det händer inte ofta, men när en liknande hälsning kommer är det inte bara i mejlprogrammets brevlåda utan rakt in i hjärtat. Sju (sic! Post Nord!!!) dagar efter att jag släppte ner brevet i postlådan vid Lindris vägskäl kom den fram till adressaten i Värmland. Och per mejl fick jag nyss världens finaste kvitto på mottagandet:

Konstnärsparet på Mobacken

Det är alltid känsligt med personliga intervjuer som går utanför arbetet och innanför den privata sfären. Förra sommaren lät jag en reporter på Roslagen Runt göra ett hemma-hos-reportage om mitt författtande här på Mobacken.  Det blev väl utfört, och reportern var lyhörd och hade respekt för min integritet. Artikeln blev personlig men kändes inte för privat. 

Därför kände både jag och Gitte att vi efter lite försnack med en reporter på Norrtelje Tidning, John Fagerström, kunde tacka ja till en gemensam intervju här hemma på Mobacken om våra respektive konstnärskap och vårt engagemang för klimatet. Gitte med sitt textila konsthantverk och jag med mitt författande. Och så båda med vårt engagemang i #Grandparentsforfuture. Vi tände en eld i bålpannan utanför Gittes ateljé och bjöd på kaffe och hembakt utomhus i den kyliga vårvintern.

 

Ateljén rakt fram – byggd av mig, målad av Gitte

Vi fick tusen relevanta frågor. Reportern var väl förberedd vad gäller mina böcker men visste inte mycket om vävning och textilt hantverk. Men han lyssnade, antecknade och frågade om allt han inte förstod direkt. När han skrivit ihop sitt reportage fick vi läsa ett utkast och ge synpunkter som han sedan tog hänsyn till när han färdigställde det. Så jobbar en seriös journalist! Här är en länk till artikeln som den blev. 

Vid sidan om själva intervjun skulle det vara en liten ruta med ”kuriosa” om oss. Det ingår i mallen för tidningens intervjuer med ”lokala profiler”. Här är vad vi bidrog med ur vår privata sfär:

PERSONLIGT

Vem: Kalle Güettler och Gitte Söderbäck Güettler

Var: Häverö, Norrtälje kommun

Varför: Han: f.d. skolbibliotekspedagog i Hallstavik, barn- och ungdomsboksförfattare. Hon: Textil konsthantverkare, f.d. arbetsterapeut i Hallstavik, Rimbo, Norrtälje och Östhammar. Båda: Lokala klimataktivister

Kuriosa: Kalles mormors farfar Fridolf föddes i Skebobruk 1829. Hans pappa var bruksinspektorn Mårten Wallin från Färila. Mamman Sara Maria var också född i Skebo (1803). Hennes pappa var bruksinspektorn Per Hagtorn från Edebo och mamman Sara Rebecca Appelqvist, inflyttad från Stockholm. Gitte har vävt altarbrunet av lin och bårtäcket av ull i Häverö kyrka. 

14 barn- och ungdomsböcker nominerade till Nordiska Rådets pris

2021 är det tre år sedan jag, Áslaug Jónsdóttir och Rakel Helmsdal var nominerade till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris. En av de andra nominerade var Sara Lundberg. Nu är hon nominerad igen, denna gång tillsammans med världshistoriens första Slangbellapristagare, Ylva Karlsson. Grattis! I fjol gick priset till en smärtsamt fin bilderbok av Jenny Lucander och Jens Mattsson – som även hade nominerats till Slangbellan. Den andra boken som nominerats från Sverige i år är skriven av Elin Persson.

Det är en spännande uppsättning verk och väldigt roligt för oss som har varit nominerade tidigare (2013 och 2018) att hitta flera gamla vänner och kollegor bland årets fjorton potentiella pristagare. För min del, förutom Sara och Ylva, Marjun Syderbø Kjelnæs, Linda Bondestam och Karin Erlandsson. Flera av dem har varit nominerade tidigare. All lycka till alla nominerade från alla Nordens hörn! Här är listan med dem alla.

Det nordiska barn- och ungdomslitteraturpriset har stor betydelse för att lyfta intresset för barn- och ungdomslitteratur i våra norröna länder. Tyvärr inte på kultursidorna, i alla fall inte i Sverige. Men de nordiska författarföreningarnas lyckade kamp för att förverkliga visionen om ett pris till barn- och ungdomslitteraturen har rent formellt lyft vår konstart till samma nivå de vuxenlitterära författarnas. Priset är en god början. Men mycket arbete återstår innan man ska slippa hamna i följande dialog så ofta som idag:

– Aha, författare? Kul! Vad heter du?

– Jag är verkligen ingen kändis. Kalle Güettler har du nog inte hört talas om.

– Nä, men jag kanske har sett någon av dina böcker. Vad heter dina senaste?

– Jag skriver mest barn- eller ungdomsböcker i olika genrer, för flera åldrar. De senaste var bilderboken Monster i knipa, fackboken Fakta om parkour och Dumma skatt, en bilderbok på rimmad vers.

– Jaha, nähä, dem har jag tyvärr inte sett. Men har du funderat på att skriva deckare?

– Nej.