Hoppa till innehåll

En fin beskrivning av Marj-Inger av hennes närmaste granne, min vän Tor, i ny intervju

Den utmärkta tidningen Ságat får ursäkta men som prenumerant har jag tillgång till den digitala upplagan och med all respekt för upphovsrätten väljer jag ändå att lägga ut denna och ett par andra artiklar om mig, utställningarna och Marj-Inger på min blogg. Observera att de inte utan tillstånd från tidningen får kopieras för att återpubliceras i något kommersiellt sammanhang. Eftersom jag bedömer risken för detta som försvinnande liten och finner Elin M Werslands reportage så värdefulla, delar jag dem med detta förbehåll. Min blogg är inte kommersiell utan ett forum för författarskap och samhällsfrågor utifrån en skribents perspektiv.

Här berättar alltså min vän och värd i Marj-Ingerhuset Tor Nilsen mer om den fria ”rebellen” Marj-Inger, hans fars kusin. Hon som betydde mycket för bygden på sin tid, och vars betydelse sträcker sig in i våra dagar. Hennes hus och liv är ju tack vare Tors insats en viktig del i bevarandet av generationernas kunskap om och stolthet över sitt sjösamiska arv. Kjerringdalens kollektiva minne. (Anm: ”Sjit helvedeskåken” och dess ägare Anton Sjåbakken som nämns i texten är intressanta att läsa om. Anton i Manndalen var ingen som myndigheterna satte sig på. Och hans del i bygdens kollektiva minne är också betydelsefull: https://nordligefolk.no/sjosamene/historie-religion/sjabakkhuset-eller-sjit-helvedes-kaken/)

Reportage i den norskspråkiga samiska tidningen Ságat med anledning av utställningen med Jan Güettlers foton från Kjerringdalen före kriget.

Tio dagar i Márjj’Ingás närhet

”Anne Marie” t.v. och ”Inga” (Marj-Inger, Márjj’Ingá) t.h.framför huset som brändes av tyskarna i början av 1945, fotograf okänd

”Redan påföljande år blev jag i stånd att fullfölja min plan: att fara tillbaka till den lilla byn Kjerringdalen. Det var under den mörkaste årstiden, den årstid då solen däruppe inte går över horisonten och då mystiken lever upp hos vildmarkens människor.

   Så bar det norrut. Fem dagar fick jag resa innan jag nådde fram till fiskebyn vid Lyngsfjord, varifrån jag sedan skulle ta mig på skidor fram till Kjerringdalen. Jag spände på mig skidorna, och så bar det av.

   Men när jag vid middagstiden rastade för att få mig lite mat, varm man där inte alls förvånad över min ankomst. Ryktet hade gått genom bygden och alla i den flera mil långa dalen tycktes veta att ”han som var här och filmade” var på väg upp till Kjerringdalen.

   På vägen låg jag över hos Anne Maria, en 86-årig samekvinna, ivrig piprökerska och pessimistisk filosof. Hos henne kom jag i kraftig kollision med den samiska byggnadskonsten. Det var mörkt och jag slog magen i dörrposten när jag skulle in genom den något mer än meterhöga dörröppningen!

Först förhöll sig Anne Maria mycket avmätt, men när jag bjudit henne på stark tobak tinade hon upp och konstaterade att jag såg snäll ut. Efter att jag fått denna uppmuntrande upplysning, kom samtalet igång. 

   Anne Maria var læstadian och trodde inte denna syndiga värld skull bestå länge till. Mellan de pessimistiska utgjutelserna sög hon på sin pipa. Men den var sönder. Som jag själv hade sju stycken, gav jag henne en av mina. Hon tog den genast och höll den några ögonblick i elden ”för att ta bort de onda andarna” som hon sa. Sedan frågade hon vad hon skulle betala för den. ”Ingenting”, svarade jag. 

   ”Då ska jag skaffa dig en vacker sameflicka som du kan gifta dig med”, sa Anne Maria. Men efter en stund fick hon betänkligheter och tillade: ”Det är ju inte så bråttom att gifta sig, men att ta död på loppor och löss, det hastar!” Så kliade hon sig. Ja, det var en sann levnadsfilosof!

   Anne Maria hade en dotter, Inga. Hon var kraftigt byggd och skötte den lilla gårdens alla sysslor. Även hon rökte snugga. Anne Maria sa mig i förtroende att ”ho Inga blir aldrig gift, ho röker för stark tobak. Nej, ho skulle ha gjort som jag, väntat med piprökningen tills hon knipit sig en karl!”

(Citat ur Jan Güettlers hittills opublicerade minnen ”Vidden kallar”, färdigställda 1940-41, som jag avser att integrera i min nya bok under arbete med samma titel)

Márjj’Ingá (Marj-Inger) januari 1939, foto Jan Güettler
Jag fick äran att avtäcka informationsplakatet som Sametinget och Senter for nordlige folk i Manndalen låtit göra och Tor Nilsen satt upp vid invigningen av utställningen i Marj-Ingerjuset den 16 september 2022. Täcket var ett av gårdens egna sau-skinn. Fotona tagna av Jan Güettler i januari 1939.

Jag bodde tio dagar i Marj-Ingers hus (för enkelhetens skull använder jag här den norsk-svenska stavningen av namnet som egentligen ska skrivas på samiska som på skylten ovan). Det var magiska dagar med god nattsömn emellan. Marj-Ingers ande finns i väggarna i detta första hus som byggdes upp efter att tyskarna förintat hela bygden mitt i vintern 1944-45. Folk fick inte många timmar på sig att utrymma och bege sig ner till hamnen vid fjordbottnen för att evakueras. De fick bara ta med sig så mycket de kunde bära, men de försökte först gömma undan så mycket de kunde i terrängen för att ha igen efter den återkomst som de räknade med när kriget skulle vara över. Flera familjer rymde upp i fjället och försökte bo i grottor och enkla kojor men nästan alla måste snart ge upp på grund av kylan, vätan och bristen på mat.

När freden kom återvände de sommaren 1945, utfattiga men med okuvade sinnen, till sotiga ruiner där de till en början saknade det mesta byggnadsmaterial och redskap. De fick ta vad de kunde finna av takplåtar, verktyg och virke som inte brunnit upp eller stulits. En del återfann kanske hushållsprylar och verktyg som gömts undan, något fisknät, ett par spannar eller annat användbart. Andra fann ingenting. Husdjuren hade tyskarna slaktat för att äta eller bara skjutit och låtit ruttna. Folk behövde hjälp för att bygga upp sina hus men först ville Fylkets ledning mäta upp alla tomter för att genomföra ett skifte så att gårdstegarna blev mer rationella. Men varken syfte eller beslut kommunicerades med befolkningen i Mann- och Kjerringdalen. Plötsligt dök det bara upp en lantmätare utsänd från Tromsø.

Han blev först väl mottagen, men när det gick upp för människor vad han höll på med drevs han prompt iväg av en stor folkmassa som, märkt av historien, vägrade acceptera nya övergrepp från överheten. Senare återkom han dock med buller och bång i sällskap av beväpnad polis. Fastighetsägare som vägrade mäta upp sin mark arresterades och sattes i häkte i Tromsø. Men fylkesmannen hade tolkat lagen fel. Förrättningarna skulle vara frivilliga, inte obligatoriska. Så lantmätarens karta blev till slut rätt tom. Han fick återvända till Tromsø med i stort sett oförrättat ärende.

Nu ville makthavarna i Troms bestraffa bygden för dess obstruktion genom att hålla inne det statliga stödet för återuppbyggnad. Det dröjde ända till slutet av 1940-talet innan regeringen uppmärksammade det olagliga beslutet och pengarna betalades ut. Då hade redan människor på olika sätt, med envishet och solidaritet, hjälpts åt att skaffa sig tak över huvudena. Men från ingången av 1950-talet ökade standarden och välfärden stadigt.

Marj-Ingers hus, som Tor Nilsen har renoverat så respektfullt och fint och som jag alltså har bott i med vedspis i köket, vattenhinkar i hallen och ”do” ute i den numera separata vedboden, blev det första som byggdes upp i Kjerringdalen efter kriget, 1946-47. Anledningen var att hon var ensamstående och inte hade någon familj som kunde hjälpa henne. Hon var också både omtyckt och respekterad. Grannarna fann det naturligt att prioritera hennes behov framför sina egna.

Marj-Ingerhuset kom snart att bli en samlingsplats för bygdens ungdomar och barn. Det var ju bara hon som bodde där och i hennes kök fick de både träffa varandra och en vuxen som var självständig och tyckte om att umgås med unga ”bara för att” – utan några uppfostringsambitioner. Under min vistelse under Marj-Ingers tak fick jag ett antal fina berättelser av äldre personer som själva hängt där som små eller unga. Minnena de delade med mig får Marj-Inger att framstå som en betydelsefull person i bygden, en ”rebell” för sin tid som inte underordnade sig læstadianismens hårda moralregler. Förutom att sitta och bolma på sin pipa i stugan (vilket inte riktigt anstod en kvinna), gärna med en dramm till hands, och skoja och samtala med unga människor, försörjde hon sig själv på ströjobb, skinnberedning, skörd och torkning av sennagräs som såldes på marknader. (Sennagräs i komagerna – de handsydda läderstövlarna – var ett bra, traditionellt sätt att hålla sig varm om fötterna på vintern.) Hon var humoristisk, vänlig och arbetsam. En god granne.

Många, både gamla och unga, kom till invigningen av Marj-Ingerhusets utställning med hennes gamla redskap, möbler och bilder på köksväggen. Och på väggarna i stugans alla tre rum – köket, det gamla oisolerade förrådsrummet med jordgolv som rustats upp till varmt och fint sovrum och hennes renoverade sovkammare – hänger Jan Güettlers fotografier av människor och deras byggnader i Kjerringdalen som tyskarna förintade sex år senare. Marj-Ingerhuset har blivit ett oerhört viktigt kollektivt minne för dagens människor i Kerringdalen och Manndalen. Det var så fint att höra det glada pratet med minnen och skämt i Marj-Ingers kök. Jag tror att hennes ande, som bor kvar mellan väggarna, njöt i fulla drag. Det gjorde jag med! Och hela tiden jag bodde där, kände jag liksom hennes vänliga närvaro.

Sist i detta inlägg bifogar jag bilder från invigning och utställning. Men först ett par foton från övre Kjerringdalen där Jan och hans unga filmexpedition (Jan var bara 18 år) kom ner från fjället för första gången sommaren 1936.

I ravinen bakom mig är det troligt att ungdomarna tog sig ner efter att ha begett sig upp i fjället från Skibotn i sydväst dit de troligen kom först under sin fem veckors vandring med tung filmutrustning från Kvikkjokk, men där båten till Tromsø just hade gått och det skulle dröja en vecka till nästa resemöjlighet. Någon tipsade om en märklig dal på andra sidan fjället där människor skulle vara ”trollkunniga” vilket förstås väckte framför allt Jans intresse. Så de hängde på sig säckarna igen och klättrade över dit. På vägen ner i Kjerringdalen öppnades en underbar vy över Manndalen och fjordbottnen (en vik av Lyngen).
Utsikt mot nedre Kjerringdalen och norra Manndalen ända till Løkvoll nere vid fjorden. I vattnet i mitten, kallat ”Vanne vanne”, bodde enligt legenden en livsfarlig sjöorm som en vinterdag för länge sedan lyckligtvis bröt sig ut och åkte med forsen ända ner i fjorden och försvann. Här gick ungdomarna ner till bygden som på den tiden var så fattig att man inte hade råd att bygga någon bro över Manndalselva som delar dalgången i en västersida och en östersida. För att korsa älven gick man därför på styltor.
Tor Nilsen, som minns Marj-Inger väl från barndomen,äger och har själv rustat huset med stöd från Sametinget och Senter for nordlige folk. Här berättar han om utställningen och önskar alla välkomna in i huset.
Förra sametingsrådet Henrik Olsen, som arbetar för Sametinget i Senter for Nordlige folk i Manndalen, hälsar alla välkomna till invigningen av utställningen i Marj-Ingers hus.
Till slut måste jag ändå lämna tillbaka min begagnade hyrbil till Knut-Idar på verkstan i Løkvoll och kliva på tidiga morgonbussen till Tromsø. Men nästa sommar hoppas jag kunna återvända i sällskap av min spinnande, vävande och stickande fru som nu har fått en påse vildsau-ull från Tor att spinna och förädla här hemma på Mobacken.

Till Tromsø på väg till …

Det skulle ha varit nattåg till Narvik, sedan övernattning där och buss norrut till Løkvoll / Manndalen. Men det var så struligt med bokningen på SJ så jag gav upp och tog flyg till Tromsø med en hotellnatt här i stället. Hela resan tog fyra timmar från boardingen. Nu har jag varit och fått mig en delikat kremete fiskesuppe med en liten Rignes till på restaurang Egon i byn. Dags att göra tidig kväller och läsa in mig på den samiska författarsaken inför ett möte efter morgenmaten i morgon med ordföranden i Foreninga Samiske Forfattare i Norge.

till Kjerringdalen långt uppe i Manndalen i Nord-Troms. Där ska jag bo tio dagar i Márj-Ingers gamla hus som har blivit rustat efter att ha stått obebott i många år och gjorts till hembygdsmuseum/utställningslokal/ateljé. I dagarna pågår byggandet av en permanent utställning i huset med bl.a. min farbror Jans fotografier från januari 1939 av den gamla byn Kjerringdalen som brändes i början av 1945 av tyskarna som en av de sista bygderna vid Lyngsfjorden. Efter kriget var allt borta. Jans svartvita foton, som också visar människor som levde i byn före kriget, är det enda bildminnet som finns av dem bland sina hus och byggnader före kriget. Nu har de en given plats i huset som Márj-Inger bebodde. Hon var en originell, stark och självständig kvinna. En av de få kvinnor som rökte pipa, aldrig gifte sig och kunde försörja sig själv med hårt arbete, humor och livskraft. Det känns märkvärdigt, nästan andligt, att i morgon kväll få krypa ner i en säng i hennes hus med vedspis och utedass.

Men det och fortsättningen kommer i nya inlägg! Här stämningsbilder från flygningen till Tromsø och havets stillhet nere vid hamnen. I morgon bitti, innan bussen avgår på eftermiddagen till Løkvoll i Manndalen där min begagnade hyrbil står och väntar, ska jag intervjua ordföranden Irene Larsen i Foreninga Samiske Forfattere (FSF) om hur det har gått för dem sedan bildandet för tre år sedan efter att den gamla Samisk Forfatterforening (SGS) ändrat sina stadgar så att alla ny icke samisk-språkiga författare numera stängs ute. FSF är öppet för alla samiska författare oavsett vilket språk deras litteratur är skapad på. Jag skrev en artikel om detta i Författaren nr 4 / 2019 som jag vill följa upp.

Med grönskande Lagercrantzar i Lövstabruk

Häromdagen var jag i vackra Lövstabruk i norra Uppland och träffade en kär gammal författarkollega, Rose Lagercrantz och hennes man Hugo, den kände och stridbare barnläkaren. Det var Leufstabruks kulturförening som i regi av min vän Birgitta Östlund Weissglas, tidigare rektor på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, arrangerade en tredagars skrivarkurs med författarbesök av Rose på tisdagen och på kvällen en föreläsning av Hugo om barn och digitala medier samt den kontroversiella frågan om när det mänskliga medvetandet börjar hos ett foster.

Rose och jag träffades första gången vårvintern 1976 i konstnärerna Bengt och Kerstin Eldes gamla skola i Gravendal i Bergslagen. Hon var god vän till familjen, och Bengt och Kerstins dotter Cecilia gick i min klass i en Stockholmsförort. Rose var redan då en framgångsrik barnboksförfattare . Nu var hela klassen i Gravendal på lägerskola med mig och en handfull föräldrar. Pojkarna sov i det ena klassrummet och flickorna i det andra. På kvällarna samlade Rose alla 30 i flickornas rum och låste dörren. Vi vuxna förvisades till köket där vi sippade på Eldes hemgjorda fikonvin medan hon läste högt för barnen ur en ”vuxenförbjuden” bok av Hans-Eric Hellberg. En stunds skön avlastning både för barnen och oss vuxna.

Tack Rose för ditt underbara och angelägna författarskap, alltid med barnets perspektiv.

Tack Hugo för din kämpaglöd för barns rättigheter, en sund och realistisk syn på barns utveckling samt ditt mod att på vetenskaplig, medicinsk – och etisk – grund ta offentlig ställning för kvinnors rätt till abort.

Tack Gittan för din eldsjäl, dina självuppoffrande insatser för litteraturen, vetenskapen och ditt livslånga arbete som jordemor för nya, spirande författarskap.

Sommarlitteratur i Herräng

Lördagen den 23 juli står jag i Herrängs Marina och säljer mina böcker – och sjunger några monstersånger – i sällskap av elva andra författare med lokal förankring. Det ska bli roligt, inte minst att träffa gamla kollegor och bekanta mig med andra författare i Roslagen som jag inte träffat förut. Men viktigast av allt: den direkta kontakten med läsare.

”På riktigt” i höst

Jag är glad och tacksam för att ha valts ut som en av 21 författare i Författarcentrum Östs och Natur & Kulturs satsning på författarbesök i grund- och särskolor i hela åtta av landets östra och centrala regioner. Projektet, som kallas På riktigt – sakprosa i skolan, beskrivs närmare på Författarcentrum Östs hemsida. 

Jag har anmält mitt intresse för besök både för yngre elever, från årskurs 3, och för äldre till och med årskurs 9, samt särskolan. I låg- och mellanstadieklasserna och särskolan utgår jag från min lättlästa fackbok Fakta om parkour (Nypon förlag 2018). Den kan också, beroende på intresse, läsas och diskuteras bland de äldre eleverna men där är underlaget i första hand min dokumentär för äldre ungdomar och vuxna, Frivilliga – två unga människors kamp under andra världskriget.

Nu hoppas jag på bokningar i höst, det skulle efter mina åtta års giltiga frånvaro bli en kär (om än tillfällig) återkomst till skolan! Så här presenterar jag mitt upplägg kring respektive bok och för de olika målgrupperna:

Jag har gett ut ett 40-tal titlar sedan jag debuterade 1990 efter 16 år som mellanstadielärare – skön-, fack- och skolböcker för barn, ungdomar och vuxna. Gemensamt för alla elever oavsett ålder och skolform är att jag presenterar innehåll och syfte med den bok som valts, hur jag har ”skaffat fakta” och hela arbetsprocessen från idé till utgivning. Vi jämför med elevernas eget informationssökande i skolan och pratar om trovärdiga och tveksamma källor, vikten av dubbelkoll och källkritik, prioritering av fakta, val av berättarröst och gestaltning – lika viktigt för en professionell författare som för skolelever. 

För de äldre gör jag en mer avancerad presentation och diskussion på temat krig: hjältar och fiender – ”goda” och ”onda”– sanning och propaganda – och krigets mänskliga konsekvenser i flera generationer. Fokus är på Norden under andra världskriget och två unga människors öden då – med paralleller till dagens europeiska krig.

I särskolan och åk 3-7 berättar jag om det speciella researcharbetet till Fakta om parkour och hur lätt det kan vara att tro sig veta vad som är sant – när det vid närmare undersökning visar sig finnas olika uppfattningar om det. Genom att kombinera sökningar på nätet med facklitteratur, intervjuer och möten med experter bildar man sig en egen uppfattning. (Detta upplägg kan också funka i åk 8-9, som ett alternativ till krigstemat.)

Åk 8-9: Frivilliga, två unga människors kamp under andra världskriget (dokumentär)

https://www.bokus.com/bok/9789176113776/frivilliga-tva-unga-manniskors-kamp-under-andra-varldskriget/

Åk 3-7(8-9) och särskolan: Fakta om parkour (lättläst)

https://www.nyponochviljaforlag.se/lattlast-for-barn-och-unga/lattlast-pa-svenska/fakta/fakta-om-parkour#show

https://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789188793522/partner/studentlitteratur/

… och flera nya danska monsterböcker!

Mads Heinesen, förläggare på Vild Maskine, visar upp de nya utgåvorna i Danmark.

Vårt nya danska förlag Vild Maskine är verkligen på hugget. De köpte i höstas vårt gamla förlag Torgard, inklusive hela restupplagan av monsterböcker. Men de tycker inte att det räcker. Nu ger de i tillägg till de tidigare utgivna titlarna i rasande fart ut ytterligare fyra på danska! Sju olika monsterböcker till salu på samma gång i Danmark, det är ju jättekul! Vi är förstås jätteglada och hoppas att Vild Maskines aktiva, professionella marknadsföring ska föra ut våra nordiska monster till tusentals nya danska barn och vuxna. Áslaug berättar mer utförligt om detta här i sin blogg.

Japanska monster i farten från den 15 juli

Nu lanserar vårt japanska förlag Yugi Shobou sin utgåva av Stora monster gråter inte! Eftersom ingen av oss författare, redaktörer eller förläggare på Forlagid, vår internationella agent med säte på Island, förstår japanska så kunde vi inte bedöma översättningen. Därför vände jag mig till en svensk facebookvän som kan språket och dessutom är erfaren litterär kritiker, inte minst av barnböcker. Hon intygar att presentationen är helt okej och att titeln på boken är ordagrant översatt. Vi blev först lite oroliga eftersom Google Translate föreslog en fullständigt obegriplig titel utifrån de japanska skrivtecknen. Tack, Yukiko Duke, för att du lugnade mig på den punkten!

Läs mer om monstrens japanska resa på Áslaugs blogg!

Fin recension av Hämnd på Instagram

Idag fick jag se att mitt förlag Argasso har delat ett Instagraminlägg av ”@tant_Edna” med en recension av min och Viktor Engholms grafiska roman Hämnd som gjorde mig väldigt glad. Recensenten har verkligen förstått boken och allt som vi har velat med den. Och hon påpekar hur aktuell den är just nu när krig åter rasar i Europa och orsakar hundratals trauman hos drabbade människor varje dag. Många flyktingar kommer dessa dagar till Sverige, som bär på liknande svåra känslor som bokens huvudperson Elias och hans mamma.

Argasso tyckte recensionen var så viktig att de delade hela på Facebook, och det gör även jag. Jag vill samtidigt påpeka att det i själva verket handlar om EN berättelse i TVÅ delar. Fortsättningen, då man får veta hur det går för huvudpersonen Elias och de andra inblandade, heter Efter hämnden.

Här är @tant_Ednas recension:

«”Hämnd” av Kalle Güettler och Viktor Engholm.

”Hämnd” är en intensiv och djup grafisk roman. I den får vi följa den artonårige Elias uppgörelse med det förflutna. 

Elias föddes i ett flyktingläger. Hans far dog i kriget, och hans mor flydde. I Sverige har de skapat ett liv, en familj. Men krigets hemskheter fortsätter att förfölja hans mor. När hon en dag ser en av förövarna, en av männen som våldförde sig på henne, den värsta av dem. Han har tagit sig från kriget och nu bor även han i samma by som Elias familj. En krigsförbrytare som mördat och våldtagit, som förnedrat och hånat, som förstört liv – hans mammas liv – och nu bor han i deras närhet. Elias ilska växer. Det är inte rätt! Han bestämmer sig för att hämnas!

Det här är en välskriven roman. Orden har valts med omsorg och träffar precis rätt. Inga onödiga utsvävningar eller gestaltningar krävs. Berättelsen är rå, rakt på sak och träffsäker. Den känns trovärdig och på ett skickligt sätt fångas läsaren direkt från de första raderna. 

Även bilderna är välgjorda, träffsäkra och genomtänkta. De fördjupar och förstärker berättelsen på ett kraftfullt och gripande sätt. Man riktigt känner känslan i dem, djupet.

Det här är en riktigt bra grafisk roman! Den går fort att läsa, men biter sig kvar inom en länge. Den väcker tankar och känslor, uppmuntrar reflektion och skapar ett fantastiskt underlag för diskussion. Den skiftar perspektiv, väcker liv i en fråga som sällan behandlas och skapar en viktig pusselbit i samhällsdebatten. Den här romanen fungerar lika bra att läsas själv som att läsas i en bokcirkel eller i undervisningen. Den lämnar ingen oberörd!

Läs den!«