… gick till Sara Mauritzon. Grattis!
FOTO Kalle Güettler
Sveriges Författarförbund:
Juryns motivering
”Med varm hand öppnar Sara Mauritzon dörren mot det magiskt förhöjda i Silvermannen. Mytologi vävs skickligt ihop med det vardagsnära livets utmaningar för den som är ensam och vilsen. Omsorgen om karaktärerna är tydlig, och framställningen av såväl barn som asagudar är uppfriskande oklyschig. Här har vi berättarkonst på hög nivå, i en genomarbetad historia som kommer nära läsaren.”
Prisutdelning
Priset består av en handtäljd slangbella gjord av Kalle Güettler, ett diplom i original av Elisabet Ericson och 30 000 kronor. Det delades ut idag, 26 april 2023, på barnboksfestivalen Litteralund i Lund.
Övriga nominerade
Nominerade i år var även Regnbågsbebisen av Josefine Engström (Natur & Kultur) och Yani av Nora Khalil (Natur & Kultur).
Utan sponsorer, ingen Slangbellan
Slangbellan 2022 delas ut med stöd av Bonnier Carlsen, Hegas, Idus förlag, Junibacken, Lilla Piratförlaget, Natur & Kultur, Opal, Ordalaget bokförlag, Rabén & Sjögren, Jujja Wieslander och Stefan de Vylder. Stort tack!
Om Slangbellan
Debutantpriset Slangbellan initierades 1998 av sektionen för barn- och ungdomslitteratur, Bult, i Sveriges Författarförbund och på initiativ av Helena Dahlbäck. Avsikten med priset är att lyfta fram debutanter och stimulera till fortsatt författarskap. Priset är också ett sätt för oss i Bult att hålla oss informerade om det som händer inom vår yrkeskår. Samtidigt får vi tillfälle att lyfta fram sådant vi saknar. Fördelen med att just vi delar ut ett pris är att vi inte behöver ta marknadsmässiga hänsyn utan helt kan koncentrera oss på sådant som kvalitet, förnyelse och innehåll. De nominerade utses av en jury, och hela Bults styrelse väljer vinnaren.
Tidigare Slangbellan-pristagare
Vid prisets utdelande berättade jag för Sara och publiken om hur slangbellan kom till i år. Det var inte alls som vanligt. Jag brukar gå ut i Roslagsskogarna i början på året för att leta upp en lämplig träklyka i ungskog eller sly. Oftast blir det hassel, ask eller asp. Det är de träslag som har flest välvuxna klykor. I år hade jag tagit rätt på en av hassel, skalat bort barken, täljt till en grov form och torkat träet försiktigt och väl. Det var dags att börja slipa bellan slät och bränna in pristagarens namn, ”Bult:s debutantpris”, årtalet och bokens titel, montera dubbla ventilgummin och läderlapp och provskjuta vapnet.
Men så blev det inte. Här är min alldeles sanna berättelse om hur årets slangbella kom till mig med ett våldsamt åskväder som helt plötsligt tornade upp sig över mitt huvud en solig, stilla vårdag med klar och kylig luft:
”Jag stod på tomten och njöt av friden vårfågelkvittret och det uppvaknande livet i naturen runt vårt gamla hus på en höjd i Roslagen. Det står på en torpartomt som bebotts sedan bronsåldern, då åkrarna nedanför var en havsvik. I hagen vid den sydöstra stenmuren har Riksantikvarieämbetet registrerat 25 vikingagravar, varav endast 3–4 har grävts ut och resten rymmer okända föremål.
Plötsligt drog himlen ihop sig ovanför med svarta moln, kraftigt dunder och blixtnedslag. En fräsande kulblixt for i slow motion genom luften mot vår jättelika, urgamla ask och träffade en gren med en öronbedövande smäll. Eldsflammor och tät rök fick mig att krypa ihop och blunda. När oset skingrats, mullret försvunnit – det tonade bort liksom ljudet av klapprande klövar i väster – och allt blivit stilla och solen åter sken, låg klykan osande men inte sotig på marken i våta fjolårslöv mellan vintergäck och vitsippor, grovt formad och färdig att bearbeta med en rykande kulblixt av rent silver intill. Asken var oskadd sånär som på en i spetsen svartbränd gren. Talgoxen började försiktigt pipa sitt glada tsitsitu och solen lyste åter klar och varm.
Det stod helt klart att detta måste bli årets Slangbella. Strax efteråt fick jag besked från juryn. Det stämde. Den fina hasselklykan som jag hade förberett får anstå till ett kommande år. Yggdrasils, världsträdets, ande ska bo i årets pris. Barnet till en asagud ska självklart ha ett vapen av ask, inget annat träslag duger.
Och just denna ask-klyka, en gåva från Tor själv, överlämnar jag nu till dig för ett provskott!”
Lunds konsthall hade en fin, värdefull och mycket känslig utställning av moderna skulpturer vilket begränsade skottfältet. Sara kunde inte testa vapnets fulla kraft och snärt vid provskottet och inte sikta över publikens huvuden som seden bjuder på grund av risken att träffa någon skulptur med den silverne blixtkulan som följde med. Hon skötte sig med den äran och avlossade ett löst och välriktat skott åt sidan där ingen skaderisk förelåg.
Alla tre nominerade – förutom Sara Mauritzon var det Josefine Engström och Nora Khalil – blev intervjuade på scenen av Bults ena ordförande Anna Ahlund (hon delar uppdraget med Anna Munya) innan vinnaren tillkännagavs. Det blev intressanta samtal om deras verk och arbetsmetoder.
Den tjugofjärde Slangbellan – nästa år har fått sin ägare. nästa år är det 25-årsjubileum! Här är prisets historia för den som undrar hur allt började.
Utställningsvägg, Nordisk Kulturkontakt i Helsingfors våren 2023
Så föddes lilla monster och Stora monster 2001
Mycket monstervatten har flutit under broarna sedan i vintras. Redan i januari började strömvirvlarna snurra. Då medverkade jag via zoom i en upptakt för blivande ”småbarnspedagoger” i Helsingfors. Som en del av sin utbildning för arbete i förskolor skulle de göra workshops för 3-5-åringar utifrån Monster i knipa. Som utgångspunkt för mitt korta framträdande (30–40 min) hade jag tre frågor til studenterna:
Vad är skillnaden mellan barn och vuxna?
«Text + bild = mer än text och bild» Sant? Falskt? Varför?
«Plötsligt knackade någon på dörren!» Vad händer?
Vid en workshop på Biskops-Arnö 2001 för nordiska barnboksförfattare och illustratörer inspirerade denna korta mening Rakel, Áslaug och mig till Nej, sa lilla monster! Efter 22 år finns totalt tio titlar varav flera kan läsas på 18 olika språk. Men hade inte Stora Monster knackat på lilla monsters dörr en stilla kväll så hade inget av detta skett. Här beskriver Áslaug vårt arbete med böckerna kors och tvärs över Nordatlanten, så som det kom att utvecklas efter vår första träff på en liten Mälarö. Här berättar hon om olika böcker som ingår i serien. Och här länkar hon till nyheter om serien under det senaste året och längre bak i tiden.
Plötsligt mejlade någon från Helsingfors …
Den 30 september i fjol kom ett mejl till mig, Áslaug och Rakel från Mikaela Wickström, barnbibliotekarie på Nordisk Kulturkontakt i Helsingfors:
”Jag har alltsedan 2018 ordnat små bilderboksutställningar och bilderbokssatsningar och även jobbat väldigt mycket med barn kring just bilderböcker. Kanske ni hört om det läsfrämjande projektet Den nordiska bokslukaren? Projektets syfte är att bl.a. skapa pedagogiskt material till bilderböcker som nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. För tillfället finns det pedagogiskt material på www.bokslukaren.org till ca 30 nordiska bilderböcker, även till Monster i knipa-boken.”
”Nu kontaktar jag er eftersom jag gärna skulle vilja arbeta med Monster i knipa nästa vår. I mitt arbete med bilderböckerna, samarbetar jag sedan 5 år tillbaka med Helsingfors universitet och linjen för småbarnspedagogik, där första årets studerande får, som en del av sina studier, både läsa boken för barnen, hålla i ett boksamtal samt skapa och dra en workshop kring boken här på biblioteket.”
”I samband med denna satsning kring Monster i knipa, skulle jag gärna vilja skapa en liten utställning med illustrationer ur boken och kanske även några figurer i papp. Vårt ”utställningsutrymme” är ganska litet, väggen är endast 4m bred, men fungerar utmärkt för detta ändamål då samtliga högläsningsstunder och workshops hålls framför väggen. För att göra det hela mera hållbart, så skulle jag gärna efteråt låna ut bilderna till andra bibliotek. (…) Jag skulle gärna arbeta med er bilderbok i mars-april 2023. Därtill skulle det vara väldigt kul om vi kunde ordna en författarträff online för de studerande som en kick-off för arbetet med boken.”
Och så blev det! Nu avslutas utställningen den 9 maj med en monsterfest! Vi som är monstrens upphovspersoner känner oss glada och hedrade på lilla monsters, Stora Monsters och Luddmonsters vägnar. Tack Mikaela Wickström, Hannah Kaihovirta, blivande småbarnspedagoger på högskolan i Helsinki och Nordisk Kulturkontakt 🙏🏽
Alla tio monsterböcker nu på danska
Under vintern och våren har Vild Maskine Forlag satsat på nya utgåvor av monsterböcker som tagits över från det nedlagda Torgard Forlag. Men inte nog med det. Förlaget har också låtit trycka upp alla resterande titlar i monsterserien på danska. Den färskaste är den allra äldsta monsterboken, Nei! sa lille monster (vars titel har blivit med nutid i Danmark).
Vad jag vet är det bara i Danmark och Sverige som varenda monstertitel finns i lager. I våra länder kan alltså bibliotek komplettera sitt bestånd med splitternya monsterböcker efter hand som de äldre blir sönderlästa. Vilken titel det än handlar om! Att detta sker här och nu i Sverige märks tydligt på försäljningen av min ”backlist” som distribueras genom Stjärndistribution och enkelt kan köpas i digitala bokhandlar som Adlibris och Bokus. Man skulle tro att så gamla böcker som Nej! sa lilla monster och Stora monster gråter inte, de två första i serien, skulle vara ”döda” två decennier efter sina första utgåvor. Inte alls! Det är de som säljer bäst – och näst bäst kommer de näst äldsta böckerna i försäljningsstatistiken.
Anledning? Det finns nog bara en slutsats att dra: de äldsta böckerna slits ut först samtidigt som efterfrågan är fortsatt hög på biblioteken. Många föräldrar till småbarn har själva fått monsterböcker lästa för sig som barn och vill nu läsa dem för sina barn. Och de barn som fått en bok läst för sig vill få höra fler. Kabusa, frid vare förlagets minne, klassade redan för 7–8 år sedan monsterböckerna som ”klassiker” och beslutade sig för att ge ut de äldsta titlarna från Bonnier Carlsen på nytt i egen regi. Vår förläggare Kerstin Aronson tänkte helt rätt, men tyvärr bröts samarbetet genem konkursen och förlagets nedläggning. År 2018 fick jag köpa ut restupplagan från konkursboet och nu fortsätter alltså försäljningen.
Vårt huvudförlag är Forlagid på Island och där ligger också agenträttigheterna för utlandsutgåvor. (Länken är från 2014; nya böcker och utgåvor har tillkommit sedan dess.) Det har visat sig vara bra för våra små monster som alltså nu finns i 18 länder/språkområden i världen. Senast i Japan där Stora monster numera inte heller gråter.
Våra små monster får uppleva så mycket i olika länder: utställningar och aktiviteter i Reykjavik, Tórshavn och danska bibliotek, workshops i Paris, Sverige, Island, Färöarna, Finland, Åland, Åmål och Madrid, presentationer på bokmässor i Göteborg, Helsingfors, Madrid, Paris, Förenade Arabemiraten, Peking m.m., utdelning av det nordiska barnlitteraturpriset i Oslo (två gånger nominerade), författarturné med monstersånger på Grönland, teaterpjäser på barnens nationalscen i Reykjavik, i raststugor på vandringsleder i Norge och dockteater på Färöarna – och massvis av enskilda författarbesök i skolor och förskolor i Sverige, Island och Färöarna.
Så klart att böckerna lever!
Adele Lærum Duus har haft stor framgång med sin frilutspjäs Monsterbesøk på nynorsk
Och än har monstren inte tröttnat. Nu planerar vi en elfte bok i serien!
En författares kreativa snäckskal
I september kom jag äntligen igång med mitt manuskript. Ensam i stugan på Källfjället fick jag som alltid tankero och inspiration. Men hemma i Roslagen slogs den litterära strömbrytaren över på ”off”. Varför? Jag bor ju på landet, har naturen inpå knuten även här.
Sanningen är att jag hade återvänt från den tidlösa tystnaden till den brusande nutiden i ett samhälle i akut fara. Som författare kan jag bara inte dra mig in i mitt kreativa snäckskal. Det gick ett tag på fjället, men inte hemma. Jorden är snabbt på väg mot 2 – 2,5° uppvärmning, det dubbla här i Norden. Det är inget påhitt. Krisen är redan här och kollapsen närmar sig för våra barn, barnbarn och kommande generationer. Den blir irreversibel i miljontals år – om vi inte får med oss opinion och beslutsfattare på en radikal omställning här och nu.
Det där inser de flesta. Ändå fortsätter många sina liv som vore hotet en påhittad science-fictionfilm. Det klarar inte jag. Jag måste göra något. Så känner också min fru. Och lyckligtvis är vi är inte ensamma i det. Vi började när Greta hade suttit på Mynttorget i ett par månader. Min ingång var Writers for Future, en nystartad klimatgrupp för yrkesförfattare. Det fanns flera andra yrkesgrupper men jag och en kollega tyckte det behövdes en även för pensionärer så vi drog igång Grandparents for Future som nu har mer än 800 medlemmar. Jag och min fru är fortfarande administratörer men vi har flyttat vårt aktiva engagemang till Roslagens klimatgrupp inom Naturskyddsföreningen i Norrtälje kommun där vi är bosatta.
Hur kan jag som författare göra en insats för klimatet? Det är den centrala frågan för mig och många kollegor. Räcker det med att vi ber våra förlag att använda FSC-certifierat papper när de trycker? Naturligtvis inte. Vi författare har ett särskilt ansvar att använda vår skrivkompetens för att påverka opinion och politiker. Och det tar tid. Tid från vårt skrivande eller översättande av barn- och ungdomsböcker, sakprosa och skönlitteratur. Om vi samtidigt ska hinna med författarbesök eller brödjobb så krymper oundvikligen tiden för litterärt skapande.
Hur mycket är vi beredda att offra? Nu har det gått ett halvår sedan jag hade tid att skriva på mitt manus. Det börjar kännas kritiskt. Ändå har jag skrivit en massa under tiden. Artiklar, mötesanteckningar, mejl, mejl och mejl. Jag har dragit igång en intern redaktionsgrupp i Roslagskretsen av Naturskyddsföreningen. Tjugo medlemmar har lovat att skriva om natur och klimat i årets nummer av gratistidningen Mitt Roslagen som delas ut till alla hushåll i kommunen. Det blir ett sätt att nå ut med fakta och argument till folk som sällan läser nyhetstidningar och hämtar sin mesta information från sociala medier.
Vår första artikel publicerades i januari. Det var jag som skrev den. Den andra kom härom veckan. Den skrevs av en medlem som normalt inte publicerar sig. Min insats blev att hjälpa till så att hennes goda utkast fick en form och disposition som gjorde artikeln ännu starkare. Det tog mycket tid för oss båda, men kändes väldigt meningsfullt.
Jag tog initiativ till en studiecirkel om Klimatboken (red. Greta Thunberg) varannan vecka. Och jag skrev förslag till ett flygblad som många hjälpte till att vässa innan vi tryckte tusen exemplar. Det riktar sig till kommunens politiker med sju krav på konkreta åtgärder för klimatet. Varje lördag delar vi ut det till förbipasserande på Stora Torget i Norrtälje och när Kommunfullmäktige häromdagen sammanträdde för första gången 2023 så fick alla ledamöter bladet i handen på väg till mötet (utom några sd-are som vägrade ta emot det).
Jag har insett att om jag ska hinna skriva vidare på manuskriptet, så måste jag dra till fjälls igen och stanna i stugan i ett par veckor alldeles ensam. Det kanske är så livet blir framöver: perioder hemma i samhället med vardagsbestyr, familjeliv och klimatengagemang, varvat med perioder på fjället med manusskrivande.
(Januari 2023: Det blev ett Kalle för mycket i underskriften och en felaktig e-postadress – kanske lika bra eftersom tidningen kan ta emot synpunkter och vid behov vidarebefordra till mig.)
Februari 2023: Kerstin Ramqvists artikel som vi alla kan känna igen oss i och som förhoppningsvis läses av våra politiker.
Norrtäljes viralt kände politiker Staffan Tjörnhammar (f.d. kommunalråd, mol tyst i en halv minut efter en intervjufråga i all världens sociala media) ville först inte ha något flygblad. Men när vi berättade om våra klimatkrav på kommunen kunde han inte låta bli att ta ett – och sedan fick vi ett långt samtal med honom. Vi påpekade att kommunen visserligen har en bra strategi för klimat och miljö – men ingen handlingsplan. Därför behövs ett klimatkontor som kan samordna, informera, planera och ge underlag för de politiska nämnderna för beslut om konkreta åtgärder. (Något som hans parti M hittills bestämt har motsatt sig.)
Andra politiker (utom många från SD) tog glatt emot vårt budskap på väg in till sammanträdet.
Den utmärkta tidningen Ságat får ursäkta men som prenumerant har jag tillgång till den digitala upplagan och med all respekt för upphovsrätten väljer jag ändå att lägga ut denna och ett par andra artiklar om mig, utställningarna och Marj-Inger på min blogg. Observera att de inte utan tillstånd från tidningen får kopieras för att återpubliceras i något kommersiellt sammanhang. Eftersom jag bedömer risken för detta som försvinnande liten och finner Elin M Werslands reportage så värdefulla, delar jag dem med detta förbehåll. Min blogg är inte kommersiell utan ett forum för författarskap och samhällsfrågor utifrån en skribents perspektiv.
Här berättar alltså min vän och värd i Marj-Ingerhuset Tor Nilsen mer om den fria ”rebellen” Marj-Inger, hans fars kusin. Hon som betydde mycket för bygden på sin tid, och vars betydelse sträcker sig in i våra dagar. Hennes hus och liv är ju tack vare Tors insats en viktig del i bevarandet av generationernas kunskap om och stolthet över sitt sjösamiska arv. Kjerringdalens kollektiva minne. (Anm: ”Sjit helvedeskåken” och dess ägare Anton Sjåbakken som nämns i texten är intressanta att läsa om. Anton i Manndalen var ingen som myndigheterna satte sig på. Och hans del i bygdens kollektiva minne är också betydelsefull: https://nordligefolk.no/sjosamene/historie-religion/sjabakkhuset-eller-sjit-helvedes-kaken/)
”Redan påföljande år blev jag i stånd att fullfölja min plan: att fara tillbaka till den lilla byn Kjerringdalen. Det var under den mörkaste årstiden, den årstid då solen däruppe inte går över horisonten och då mystiken lever upp hos vildmarkens människor.
Så bar det norrut. Fem dagar fick jag resa innan jag nådde fram till fiskebyn vid Lyngsfjord, varifrån jag sedan skulle ta mig på skidor fram till Kjerringdalen. Jag spände på mig skidorna, och så bar det av.
Men när jag vid middagstiden rastade för att få mig lite mat, varm man där inte alls förvånad över min ankomst. Ryktet hade gått genom bygden och alla i den flera mil långa dalen tycktes veta att ”han som var här och filmade” var på väg upp till Kjerringdalen.
På vägen låg jag över hos Anne Maria, en 86-årig samekvinna, ivrig piprökerska och pessimistisk filosof. Hos henne kom jag i kraftig kollision med den samiska byggnadskonsten. Det var mörkt och jag slog magen i dörrposten när jag skulle in genom den något mer än meterhöga dörröppningen!
Först förhöll sig Anne Maria mycket avmätt, men när jag bjudit henne på stark tobak tinade hon upp och konstaterade att jag såg snäll ut. Efter att jag fått denna uppmuntrande upplysning, kom samtalet igång.
Anne Maria var læstadian och trodde inte denna syndiga värld skull bestå länge till. Mellan de pessimistiska utgjutelserna sög hon på sin pipa. Men den var sönder. Som jag själv hade sju stycken, gav jag henne en av mina. Hon tog den genast och höll den några ögonblick i elden ”för att ta bort de onda andarna” som hon sa. Sedan frågade hon vad hon skulle betala för den. ”Ingenting”, svarade jag.
”Då ska jag skaffa dig en vacker sameflicka som du kan gifta dig med”, sa Anne Maria. Men efter en stund fick hon betänkligheter och tillade: ”Det är ju inte så bråttom att gifta sig, men att ta död på loppor och löss, det hastar!” Så kliade hon sig. Ja, det var en sann levnadsfilosof!
Anne Maria hade en dotter, Inga. Hon var kraftigt byggd och skötte den lilla gårdens alla sysslor. Även hon rökte snugga. Anne Maria sa mig i förtroende att ”ho Inga blir aldrig gift, ho röker för stark tobak. Nej, ho skulle ha gjort som jag, väntat med piprökningen tills hon knipit sig en karl!”
(Citat ur Jan Güettlers hittills opublicerade minnen ”Vidden kallar”, färdigställda 1940-41, som jag avser att integrera i min nya bok under arbete med samma titel)
Jag bodde tio dagar i Marj-Ingers hus (för enkelhetens skull använder jag här den norsk-svenska stavningen av namnet som egentligen ska skrivas på samiska som på skylten ovan). Det var magiska dagar med god nattsömn emellan. Marj-Ingers ande finns i väggarna i detta första hus som byggdes upp efter att tyskarna förintat hela bygden mitt i vintern 1944-45. Folk fick inte många timmar på sig att utrymma och bege sig ner till hamnen vid fjordbottnen för att evakueras. De fick bara ta med sig så mycket de kunde bära, men de försökte först gömma undan så mycket de kunde i terrängen för att ha igen efter den återkomst som de räknade med när kriget skulle vara över. Flera familjer rymde upp i fjället och försökte bo i grottor och enkla kojor men nästan alla måste snart ge upp på grund av kylan, vätan och bristen på mat.
När freden kom återvände de sommaren 1945, utfattiga men med okuvade sinnen, till sotiga ruiner där de till en början saknade det mesta byggnadsmaterial och redskap. De fick ta vad de kunde finna av takplåtar, verktyg och virke som inte brunnit upp eller stulits. En del återfann kanske hushållsprylar och verktyg som gömts undan, något fisknät, ett par spannar eller annat användbart. Andra fann ingenting. Husdjuren hade tyskarna slaktat för att äta eller bara skjutit och låtit ruttna. Folk behövde hjälp för att bygga upp sina hus men först ville Fylkets ledning mäta upp alla tomter för att genomföra ett skifte så att gårdstegarna blev mer rationella. Men varken syfte eller beslut kommunicerades med befolkningen i Mann- och Kjerringdalen. Plötsligt dök det bara upp en lantmätare utsänd från Tromsø.
Han blev först väl mottagen, men när det gick upp för människor vad han höll på med drevs han prompt iväg av en stor folkmassa som, märkt av historien, vägrade acceptera nya övergrepp från överheten. Senare återkom han dock med buller och bång i sällskap av beväpnad polis. Fastighetsägare som vägrade mäta upp sin mark arresterades och sattes i häkte i Tromsø. Men fylkesmannen hade tolkat lagen fel. Förrättningarna skulle vara frivilliga, inte obligatoriska. Så lantmätarens karta blev till slut rätt tom. Han fick återvända till Tromsø med i stort sett oförrättat ärende.
Nu ville makthavarna i Troms bestraffa bygden för dess obstruktion genom att hålla inne det statliga stödet för återuppbyggnad. Det dröjde ända till slutet av 1940-talet innan regeringen uppmärksammade det olagliga beslutet och pengarna betalades ut. Då hade redan människor på olika sätt, med envishet och solidaritet, hjälpts åt att skaffa sig tak över huvudena. Men från ingången av 1950-talet ökade standarden och välfärden stadigt.
Marj-Ingers hus, som Tor Nilsen har renoverat så respektfullt och fint och som jag alltså har bott i med vedspis i köket, vattenhinkar i hallen och ”do” ute i den numera separata vedboden, blev det första som byggdes upp i Kjerringdalen efter kriget, 1946-47. Anledningen var att hon var ensamstående och inte hade någon familj som kunde hjälpa henne. Hon var också både omtyckt och respekterad. Grannarna fann det naturligt att prioritera hennes behov framför sina egna.
Marj-Ingerhuset kom snart att bli en samlingsplats för bygdens ungdomar och barn. Det var ju bara hon som bodde där och i hennes kök fick de både träffa varandra och en vuxen som var självständig och tyckte om att umgås med unga ”bara för att” – utan några uppfostringsambitioner. Under min vistelse under Marj-Ingers tak fick jag ett antal fina berättelser av äldre personer som själva hängt där som små eller unga. Minnena de delade med mig får Marj-Inger att framstå som en betydelsefull person i bygden, en ”rebell” för sin tid som inte underordnade sig læstadianismens hårda moralregler. Förutom att sitta och bolma på sin pipa i stugan (vilket inte riktigt anstod en kvinna), gärna med en dramm till hands, och skoja och samtala med unga människor, försörjde hon sig själv på ströjobb, skinnberedning, skörd och torkning av sennagräs som såldes på marknader. (Sennagräs i komagerna – de handsydda läderstövlarna – var ett bra, traditionellt sätt att hålla sig varm om fötterna på vintern.) Hon var humoristisk, vänlig och arbetsam. En god granne.
Många, både gamla och unga, kom till invigningen av Marj-Ingerhusets utställning med hennes gamla redskap, möbler och bilder på köksväggen. Och på väggarna i stugans alla tre rum – köket, det gamla oisolerade förrådsrummet med jordgolv som rustats upp till varmt och fint sovrum och hennes renoverade sovkammare – hänger Jan Güettlers fotografier av människor och deras byggnader i Kjerringdalen som tyskarna förintade sex år senare. Marj-Ingerhuset har blivit ett oerhört viktigt kollektivt minne för dagens människor i Kerringdalen och Manndalen. Det var så fint att höra det glada pratet med minnen och skämt i Marj-Ingers kök. Jag tror att hennes ande, som bor kvar mellan väggarna, njöt i fulla drag. Det gjorde jag med! Och hela tiden jag bodde där, kände jag liksom hennes vänliga närvaro.
Sist i detta inlägg bifogar jag bilder från invigning och utställning. Men först ett par foton från övre Kjerringdalen där Jan och hans unga filmexpedition (Jan var bara 18 år) kom ner från fjället för första gången sommaren 1936.
… till Kjerringdalen långt uppe i Manndalen i Nord-Troms. Där ska jag bo tio dagar i Márj-Ingers gamla hus som har blivit rustat efter att ha stått obebott i många år och gjorts till hembygdsmuseum/utställningslokal/ateljé. I dagarna pågår byggandet av en permanent utställning i huset med bl.a. min farbror Jans fotografier från januari 1939 av den gamla byn Kjerringdalen som brändes i början av 1945 av tyskarna som en av de sista bygderna vid Lyngsfjorden. Efter kriget var allt borta. Jans svartvita foton, som också visar människor som levde i byn före kriget, är det enda bildminnet som finns av dem bland sina hus och byggnader före kriget. Nu har de en given plats i huset som Márj-Inger bebodde. Hon var en originell, stark och självständig kvinna. En av de få kvinnor som rökte pipa, aldrig gifte sig och kunde försörja sig själv med hårt arbete, humor och livskraft. Det känns märkvärdigt, nästan andligt, att i morgon kväll få krypa ner i en säng i hennes hus med vedspis och utedass.
Men det och fortsättningen kommer i nya inlägg! Här stämningsbilder från flygningen till Tromsø och havets stillhet nere vid hamnen. I morgon bitti, innan bussen avgår på eftermiddagen till Løkvoll i Manndalen där min begagnade hyrbil står och väntar, ska jag intervjua ordföranden Irene Larsen i Foreninga Samiske Forfattere (FSF) om hur det har gått för dem sedan bildandet för tre år sedan efter att den gamla Samisk Forfatterforening (SGS) ändrat sina stadgar så att alla ny icke samisk-språkiga författare numera stängs ute. FSF är öppet för alla samiska författare oavsett vilket språk deras litteratur är skapad på. Jag skrev en artikel om detta i Författaren nr 4 / 2019 som jag vill följa upp.
Häromdagen var jag i vackra Lövstabruk i norra Uppland och träffade en kär gammal författarkollega, Rose Lagercrantz och hennes man Hugo, den kände och stridbare barnläkaren. Det var Leufstabruks kulturförening som i regi av min vän Birgitta Östlund Weissglas, tidigare rektor på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, arrangerade en tredagars skrivarkurs med författarbesök av Rose på tisdagen och på kvällen en föreläsning av Hugo om barn och digitala medier samt den kontroversiella frågan om när det mänskliga medvetandet börjar hos ett foster.
Rose och jag träffades första gången vårvintern 1976 i konstnärerna Bengt och Kerstin Eldes gamla skola i Gravendal i Bergslagen. Hon var god vän till familjen, och Bengt och Kerstins dotter Cecilia gick i min klass i en Stockholmsförort. Rose var redan då en framgångsrik barnboksförfattare . Nu var hela klassen i Gravendal på lägerskola med mig och en handfull föräldrar. Pojkarna sov i det ena klassrummet och flickorna i det andra. På kvällarna samlade Rose alla 30 i flickornas rum och låste dörren. Vi vuxna förvisades till köket där vi sippade på Eldes hemgjorda fikonvin medan hon läste högt för barnen ur en ”vuxenförbjuden” bok av Hans-Eric Hellberg. En stunds skön avlastning både för barnen och oss vuxna.
Tack Rose för ditt underbara och angelägna författarskap, alltid med barnets perspektiv.
Tack Hugo för din kämpaglöd för barns rättigheter, en sund och realistisk syn på barns utveckling samt ditt mod att på vetenskaplig, medicinsk – och etisk – grund ta offentlig ställning för kvinnors rätt till abort.
Tack Gittan för din eldsjäl, dina självuppoffrande insatser för litteraturen, vetenskapen och ditt livslånga arbete som jordemor för nya, spirande författarskap.
Lördagen den 23 juli står jag i Herrängs Marina och säljer mina böcker – och sjunger några monstersånger – i sällskap av elva andra författare med lokal förankring. Det ska bli roligt, inte minst att träffa gamla kollegor och bekanta mig med andra författare i Roslagen som jag inte träffat förut. Men viktigast av allt: den direkta kontakten med läsare.
Jag är glad och tacksam för att ha valts ut som en av 21 författare i Författarcentrum Östs och Natur & Kulturs satsning på författarbesök i grund- och särskolor i hela åtta av landets östra och centrala regioner. Projektet, som kallas På riktigt – sakprosa i skolan, beskrivs närmare på Författarcentrum Östs hemsida.
Jag har anmält mitt intresse för besök både för yngre elever, från årskurs 3, och för äldre till och med årskurs 9, samt särskolan. I låg- och mellanstadieklasserna och särskolan utgår jag från min lättlästa fackbok Fakta om parkour (Nypon förlag 2018). Den kan också, beroende på intresse, läsas och diskuteras bland de äldre eleverna men där är underlaget i första hand min dokumentär för äldre ungdomar och vuxna, Frivilliga – två unga människors kamp under andra världskriget.
Nu hoppas jag på bokningar i höst, det skulle efter mina åtta års giltiga frånvaro bli en kär (om än tillfällig) återkomst till skolan! Så här presenterar jag mitt upplägg kring respektive bok och för de olika målgrupperna:
Jag har gett ut ett 40-tal titlar sedan jag debuterade 1990 efter 16 år som mellanstadielärare – skön-, fack- och skolböcker för barn, ungdomar och vuxna. Gemensamt för alla elever oavsett ålder och skolform är att jag presenterar innehåll och syfte med den bok som valts, hur jag har ”skaffat fakta” och hela arbetsprocessen från idé till utgivning. Vi jämför med elevernas eget informationssökande i skolan och pratar om trovärdiga och tveksamma källor, vikten av dubbelkoll och källkritik, prioritering av fakta, val av berättarröst och gestaltning – lika viktigt för en professionell författare som för skolelever.
För de äldre gör jag en mer avancerad presentation och diskussion på temat krig: hjältar och fiender – ”goda” och ”onda”– sanning och propaganda – och krigets mänskliga konsekvenser i flera generationer. Fokus är på Norden under andra världskriget och två unga människors öden då – med paralleller till dagens europeiska krig.
I särskolan och åk 3-7 berättar jag om det speciella researcharbetet till Fakta om parkour och hur lätt det kan vara att tro sig veta vad som är sant – när det vid närmare undersökning visar sig finnas olika uppfattningar om det. Genom att kombinera sökningar på nätet med facklitteratur, intervjuer och möten med experter bildar man sig en egen uppfattning. (Detta upplägg kan också funka i åk 8-9, som ett alternativ till krigstemat.)
Åk 8-9: Frivilliga, två unga människors kamp under andra världskriget (dokumentär)
Åk 3-7(8-9) och särskolan: Fakta om parkour (lättläst)
https://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789188793522/partner/studentlitteratur/
Kalle Güettler, författare 