En författares ansvar – och tiden som flyr

En författares kreativa snäckskal
I september kom jag äntligen igång med mitt manuskript. Ensam i stugan på Källfjället fick jag som alltid tankero och inspiration. Men hemma i Roslagen slogs den litterära strömbrytaren över på ”off”. Varför? Jag bor ju på landet, har naturen inpå knuten även här.
Sanningen är att jag hade återvänt från den tidlösa tystnaden till den brusande nutiden i ett samhälle i akut fara. Som författare kan jag bara inte dra mig in i mitt kreativa snäckskal. Det gick ett tag på fjället, men inte hemma. Jorden är snabbt på väg mot 2 – 2,5° uppvärmning, det dubbla här i Norden. Det är inget påhitt. Krisen är redan här och kollapsen närmar sig för våra barn, barnbarn och kommande generationer. Den blir irreversibel i miljontals år – om vi inte får med oss opinion och beslutsfattare på en radikal omställning här och nu.
Det där inser de flesta. Ändå fortsätter många sina liv som vore hotet en påhittad science-fictionfilm. Det klarar inte jag. Jag måste göra något. Så känner också min fru. Och lyckligtvis är vi är inte ensamma i det. Vi började när Greta hade suttit på Mynttorget i ett par månader. Min ingång var Writers for Future, en nystartad klimatgrupp för yrkesförfattare. Det fanns flera andra yrkesgrupper men jag och en kollega tyckte det behövdes en även för pensionärer så vi drog igång Grandparents for Future som nu har mer än 800 medlemmar. Jag och min fru är fortfarande administratörer men vi har flyttat vårt aktiva engagemang till Roslagens klimatgrupp inom Naturskyddsföreningen i Norrtälje kommun där vi är bosatta.
Hur kan jag som författare göra en insats för klimatet? Det är den centrala frågan för mig och många kollegor. Räcker det med att vi ber våra förlag att använda FSC-certifierat papper när de trycker? Naturligtvis inte. Vi författare har ett särskilt ansvar att använda vår skrivkompetens för att påverka opinion och politiker. Och det tar tid. Tid från vårt skrivande eller översättande av barn- och ungdomsböcker, sakprosa och skönlitteratur. Om vi samtidigt ska hinna med författarbesök eller brödjobb så krymper oundvikligen tiden för litterärt skapande.
Hur mycket är vi beredda att offra? Nu har det gått ett halvår sedan jag hade tid att skriva på mitt manus. Det börjar kännas kritiskt. Ändå har jag skrivit en massa under tiden. Artiklar, mötesanteckningar, mejl, mejl och mejl. Jag har dragit igång en intern redaktionsgrupp i Roslagskretsen av Naturskyddsföreningen. Tjugo medlemmar har lovat att skriva om natur och klimat i årets nummer av gratistidningen Mitt Roslagen som delas ut till alla hushåll i kommunen. Det blir ett sätt att nå ut med fakta och argument till folk som sällan läser nyhetstidningar och hämtar sin mesta information från sociala medier.
Vår första artikel publicerades i januari. Det var jag som skrev den. Den andra kom härom veckan. Den skrevs av en medlem som normalt inte publicerar sig. Min insats blev att hjälpa till så att hennes goda utkast fick en form och disposition som gjorde artikeln ännu starkare. Det tog mycket tid för oss båda, men kändes väldigt meningsfullt.
Jag tog initiativ till en studiecirkel om Klimatboken (red. Greta Thunberg) varannan vecka. Och jag skrev förslag till ett flygblad som många hjälpte till att vässa innan vi tryckte tusen exemplar. Det riktar sig till kommunens politiker med sju krav på konkreta åtgärder för klimatet. Varje lördag delar vi ut det till förbipasserande på Stora Torget i Norrtälje och när Kommunfullmäktige häromdagen sammanträdde för första gången 2023 så fick alla ledamöter bladet i handen på väg till mötet (utom några sd-are som vägrade ta emot det).
Jag har insett att om jag ska hinna skriva vidare på manuskriptet, så måste jag dra till fjälls igen och stanna i stugan i ett par veckor alldeles ensam. Det kanske är så livet blir framöver: perioder hemma i samhället med vardagsbestyr, familjeliv och klimatengagemang, varvat med perioder på fjället med manusskrivande.

(Januari 2023: Det blev ett Kalle för mycket i underskriften och en felaktig e-postadress – kanske lika bra eftersom tidningen kan ta emot synpunkter och vid behov vidarebefordra till mig.)

Februari 2023: Kerstin Ramqvists artikel som vi alla kan känna igen oss i och som förhoppningsvis läses av våra politiker.

Norrtäljes viralt kände politiker Staffan Tjörnhammar (f.d. kommunalråd, mol tyst i en halv minut efter en intervjufråga i all världens sociala media) ville först inte ha något flygblad. Men när vi berättade om våra klimatkrav på kommunen kunde han inte låta bli att ta ett – och sedan fick vi ett långt samtal med honom. Vi påpekade att kommunen visserligen har en bra strategi för klimat och miljö – men ingen handlingsplan. Därför behövs ett klimatkontor som kan samordna, informera, planera och ge underlag för de politiska nämnderna för beslut om konkreta åtgärder. (Något som hans parti M hittills bestämt har motsatt sig.)

Andra politiker (utom många från SD) tog glatt emot vårt budskap på väg in till sammanträdet.
