Skip to content

Mona mötte Kalle i syrendoft

1 juni, 2018

Mona intervjuar Kalle.jpg

I doften av blommande syrener intervjuades jag igår av Radio Upplands Mona Wahlund. Här är länken till reportaget. Mona ställde bra frågor och följde upp dem på ett lika bra sätt. Tyvärr sammanföll inspelningen med den stora nyheten att regeringen vill satsa på fyra tågspår mellan Stockholm och Uppsala och vi fick på grund av det inte så mycket sändningstid som vi annars skulle haft. Ändå blev det 16 minuter som nu ligger ute på Radio Upplands webb.

Jag skickade Monas stafettpinne vidare till Rolf Hedin i Skebobruk med frågan:

”Vad är ditt recept för att ett litet samhälle i kommunens periferi ska kunna överleva, utvecklas och vara attraktivt att bosätta sig i?”

Den frågan får man svar på direkt från Rolf torsdagen den 7 juni 2018 mellan kl 9 och 10 i Radio Uppland. Frågan jag själv fick från min brorson Lars Güettler besvarades kortfattat i radion – men eftersom det finns mycket mer att säga om denna intressanta sak så klistrar jag in fler funderingar här:

Skillnaden mellan att vara ung då och att vara ung nu

Du får olika svar beroende på vem du frågar. Det handlar om klass och bostadsort. Men det finns också många generella, samhälleliga karaktäristika som gäller alla.

Då på 50-60-70-talen

50-talet var genomsyrat auktoritärt – skolagan avskaffades men det var obligatorisk morgonbön i skolan varje dag och kristendomskunskap. I skolan fick vi inte välja vilken mat vi skulle äta till lunch eller hur mycket och i folkskolan (låg- och mellanstadiet) måste vi stå upp, knäppa händerna och be ”Gode Gud välsigna maten, amen” innan vi fick sätta oss och äta. Den som inte orkade eller tålde maten fick sitta kvar vid bordet tills lunchrasten var över. Efter maten måste vi be ”Tack gode Gud för maten, amen” innan vi fick springa ut och leka. Men när vi var äldre lättade reglerna och det blev mer som idag.

Alla yngre måste resa sig på bussen under 50- och början av 60-talen, och hålla upp dörren för äldre personer och funktionshindrade. Pojkar skulle bocka och flickor niga för äldre och auktoriteter. Kompisarnas mammor var ”tanter” även om de inte fyllt 30 och papporna var ”farbröder”. De flesta mammor var hemmafruar. Barnen hade inte mycket att säga till om hemma eller i skolan. Vi bodde i Norrbotten när jag gick i ettan, tvåan och trean och hade ingen tv i vår familj, det mediet spred sig sakta norrut och inåt landet från Stockholm och storstäderna i södra halvan. Datorer och mobiler fanns inte men mekaniska skrivmaskiner, bakelittelefoner med jack i väggen och tjocka telefonkataloger med ”‘Om kriget kommer” och kartor över staden man bodde i på de första och sista sidorna.

I andra halvan av 60-talet började auktoriteterna ifrågasättas och det fortsatte under 70-talet. Vietnamkriget (Sven Öste), studentrevolten, du-reformen, strejken i Malmberget. Rapport-böckerna (skurhink, Kina o.s.v.). Fria Pro-och Nationalteatern. Miljöförstöring och plundring av tredje världen var stora frågor i den yngre generationen. Jag läste Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning och Georg Borgströms Mat för miljarder låg i min ryggsäck när jag som 17-åring liftade runt i Europa.

Jag tog realen i årskurs 5/5 i gamla realskolan (motsvarar åk 9 idag) med skrivningar och muntliga förhör år 1965. Sedan studentexamen 1968 med censorer och en jäkla flax i historieförhöret. Det hade kunnat bli underkänt, men jag hade tur och fick frågan i muntan om det enda ämne som jag hade orkat plugga på ordentligt i historia. Det blev högsta betyg, stora A, i stället. En av eleverna klarade sig inte utan fick smita ut bakvägen i skolan med studentmössan undangömd när familj och släkt stod utanför och väntade på utspringet med fina plakat och lövad bil på framsidan.

Det var en tid då det kändes som om samhället ständigt gick framåt i Sverige samtidigt som världen stod i brand och förtryckta folk gjorde uppror. Palme hade hög prestige i världen och känslan av internationell solidaritet var djup. Rädda världen. Men ansvaret var inte i första hand individuellt, man bildade föreningar och enhetsfronter som hade massor av möten, skrev stadgar, förde debatter både skriftligt och muntligt, gjorde aktioner, demonstrerade med plakat, ockuperade rivningshus … Den visionäre Marshall McLuhan skrev kultboken ”Mediet är budskapet” som jag tyckte var överdriven och spekulativ på den tiden. Idag är dess huvudtes bevisad – och överträffad – tusentals gånger genom de sociala medierna och Internet. Tänk bara Fake News och trollfabriker!

Och vi liftade ut i världen utan liggunderlag och svårväxlade resechecker för att lära oss mer och uppleva hur den fungerade bortom Sveriges gränser. Globaliseringen var på den tiden inget för vanligt folk, vi studerande ungdomar var unika i det avseendet och kom hem som intressantare personer än innan vi for ut. Globaliseringen i min ungdom var något för de multilaterala, neokoloniala privata och statliga företagen i västvärlden och Sovjetunionen. Det var många som inte talade engelska i Sverige då.

Vi killar gjorde lumpen, annars fick vi sitta i fängelse tills vi gav med oss och gjorde den i alla fall. Men de som hade ”samvetsbetänkligheter”, bara de, kunde få göra civil värnplikt i brandkåren eller sjukvården. Det totala kärnvapenkriget hängde över oss som ett reellt hot men jag upplevde att Sverige hade ett försvar som var starkt och respekterat på bägge sidor om järnridån.

Vi skrev brev vänner emellan, riktiga brev för hand. Först en kladd, sedan renskrivning med skrivstil. De bästa breven var de långa, gärna med litterära formuleringar. I debatter kunde vi skriva långa inlägg till varandra och svara minst lika långt. (Idag upplevs ju mer än en kvarts A4 som onödigt pratigt och långt.)

Man sökte en trygghet för hela livet när man skulle söka jobb eller planera studier. Idealet var en anställning som skulle kunna vara livet ut …

Kyrkans makt minskade från slutet av 60-talet, kristendomskunskap blev religionskunskap, morgonbön blev sekulär morgonsamling eller timme till förfogande, herr Jansson och ingenjör Johnsson blev Pelle och Maria, magistern blev Kalle, aborträtt infördes, samboskap och ensamstående föräldrar (inte bara mödrar) var inte längre något skämmigt, sex och umgänge mellan könen blev mer frigjort – också helt vanlig vänskap.

Nu på 2010-talet

Den största förändringen är nog att individualiseringen har drivits så långt att samarbete har ersatts av konkurrens och att långsiktigt samhällsengagemang genom politiska partier och föreningsliv till stor del har ersatts av snabba upprop på sociala medier och kortsiktiga kampanjer i specifika frågor. De flesta människor under 50/60 års ålder har idag ingen föreningskunskap vilket är mycket allvarligt för demokratin.

Vad som saknas idag, som fanns när jag var ung:

Det kollektiva ansvaret för gemensamma frågor lokalt, nationellt och globalt. Jag är orolig för vart vi är på väg. Inte för min egen del men för barnen och barnbarnen som ska ta över och leva i världen framöver.

Vad som finns idag som jag gärna skulle haft när jag var barn och ung:

Kvinnans rättigheter och självständighet i yrkeslivet, mannens delaktighet i familj och barn, acceptansen för sexuella minoriteter och människans olikheter.

Fika- och intervjubord.jpg

From → Presentationer

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: