Skip to content

Norska veterandagen i Furudal – värdefulla möten och eftertankar

13 juni, 2017

Kalles föredrag LOW

Sent på kvällen före avresan till Furudal i fredags morse, lyckades jag lägga in den 45:e och sista powerpointbilden och kunde släcka ner datorn med ett färdigt föredrag. Synen var fortsatt lika dålig och ögonen utmattade efter timmar av fokusering och förstoringsglasgloende. Tiden räckte inte för repetition och tidtagning, men det kändes ändå som om jag skulle kunna få till ett föredrag på 45 minuter med hjälp av pp-bilderna.  Och det fungerade även om jag var fysiskt helt slut efteråt.

Så himla skönt att Gitte körde hela vägen de 62 milen tur och retur Häverö-Furudal. Vi var båda så glada över alla värdefulla möten med dessa människor som har en djup personlig relation till dramatiska händelser under kriget. Polititisoldaterna och deras efterkommande, naturligtvis, men i många fall också aktiva i hjemmefronten som måste fly hals över huvud över gränsen till Sverige. Många av dem enrollerades sedan i den norska exilarmén på 15 000 man i Sverige. Veteranmuséet i Furudals Bruk kan varmt rekommenderas för den som är intresserad. Och där finns vandrarhem med hög standard att sova över i för den som passerar och vill göra ett intressant uppehåll på väg någon annanstans.

Den gamla kättingsmedjan från 1600-talet där evenemanget ägde rum fylldes i lördags av en värdig, allvarstyngd, varm och mänsklig atmosfär. Den posttraumatiska stress som präglat nästan alla veteraner i större eller mindre utsträckning efter kriget gav sig till känna i tårar och personliga vittnesmål. Många av mina egna generationskamrater, som deltog i egenskap av barn till krigsveteraner, kunde intyga hur krigets sår aldrig läker – och dessutom överförs till kommande generationer på olika sätt och i olika former.

Som den yngste veteranen, Aage, uttryckte det till Gitte och mig i ett djupt och fint samtal vid frukosten innan vi skulle åka hem: Kriget påverkar människor på olika sätt. Ingen förblir opåverkad. De flesta lever vidare år efter år med djupa sår i själen. En del står inte ut med mardrömmarna och faller ifrån. Bara några få lever vidare utan ångest.

Aage hade som mycket liten varit tvungen att delta fullt ut i sin familjs livsfarliga hemliga verksamhet som  ”gränslotsar”, alltså att ledsaga flyktingar och kurirer fram till Sverige. Bara 8-9 år gammal måste han ta ett vuxet ansvar för sitt eget, sina familjemedlemmars och de människors liv, vilka han skulle rädda genom att smyga förbi tyska och norska nazisters bevakning och föra till säkerheten. ”Jag förstår inte hur de vuxna kunde lägga ett sådant ansvar på ett litet barn”, sa han i ett tal som skar rakt in i våra hjärtan, när han vid middagen på kvällen efter minnesdagen berättade om händelserna som till slut tvingade hela familjen att fly till Sverige 1944.

Det var inte själva faran i stunden eller verksamheten som sådan med sin ständiga   nervspänning som var svårast för honom – utan tiden efter flykten i det  fredliga Sverige där han inte kunde anpassa sig till någon skola han gick i. Han hade så hög adrenalinhalt att han ständigt hamnade i bråk med skolkamrater och lärare. Livet blev paradoxalt nog svårare i Sveriges fredliga samhälle än vad det varit under tyskarnas och quislingarnas mördarregim i Norge.

Aage sa med eftertryck: ”Vi som flydde till Sverige då kom till ett land med lång gemensam historia, natur och näraliggande kultur och språk. Det var inte svårt att känna igen sig i det svenska samhället och att anpassa sig praktiskt till en ny tillvaro där. Men alla de barn som kommer till våra länder idag, kommer från mycket värre förhållanden än de flesta av oss gjorde då. De har sett och upplevt ännu värre hemskheter än vi och kommer dessutom från naturmässiga och kulturella miljöer som är mycket annorlunda än de nordiska. Man måste förstå att barn som kommer hit bär på så svåra trauman att man inte kan förvänta sig att de ska slå sig ner lugnt och fint i skolbänken och fungera socialt. Jag kunde inte det – och de har det mångdubbelt svårare än jag hade.”

Jag skulle önska att inte bara trångsynta Sverigedemokrater utan även våra etablerade ”rumsrena” politiker som skickar iväg hundratals ångestridna ensamkommande ungdomar till Afghanistan för att de ”inte längre har skyddsbehov”  finge träffa Aage och höra honom förklara varför de måste tänka om ifall de ska ha rätt att kalla sig humana i fortsättningen.

Vem som helst kan bli en hjälte under extrema förhållanden – och de är värda beundran och tack för sina insatser – men att bli av med smärtorna efteråt är få förunnat, hur långa rader av medaljer som staten än pryder dem med. De flesta tar ångesten med sig i graven, men dessförinnan har den spillt över på deras barns och barnbarns liv.

Värst av alla har barnen det. Vare sig de kommer från krig i Skandinavien, Finland – eller något annat land i världen.

Ett varmt tack till organisatören och värden för årets veterandag, Lennart Öhnell! Här ett kollage från evenemanget med Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist, Norges ambassadör Christian Syse – som båda invigningstalade – och en rad andra deltagare på scenen i och i publiken (t.ex. min föreläsarkollega Anne-Kristine Fösker, författaren och inspiratören Anders Johansson, Erik Söderman, son till Harry Söderman som var den svenske organisatören av utbildningslägren under kriget, och den skicklige trubaduren och sonen till en politisoldat Ole Moe som framförde underbara personliga tolkningar av Evert Taube, Björn Afzelius m.fl.

Annonser

From → Presentationer

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: