Hoppa till innehåll

Att (försöka) leva som författare

18 februari, 2017

Kalle Hallstaviksdagen

Bland andra försäljare på Hallstaviksdagen – ett bokbord ger inte mycket pengar, men givande kontakter med läsare och förankring i den bygd man verkar.

Nyligen har Sveriges Författarfond utlyst vårens författarstipendier. En gång på våren, en gång på hösten, samma sak varje år. Så länge konstruktionen med arbets- och resestipendier och garanterad författarpenning får finnas kvar vill säga. Med jämna mellanrum ifrågasätts systemet utifrån, och mer eller mindre konstant kritiseras det inifrån.

Man bör skilja de här två sakerna åt. Kritiken utifrån är ofta ideologiskt motiverad och inte sällan djupt okunnig. Den vanligaste missuppfattningen är att stipendierna är en form av bidrag från staten. I själva verket handlar det om den ersättning som utgår till upphovsrättsinnehavaren för bibliotekslån, ett system som har funnits sedan 1954 och som år 2017 innebär att varje gång någon av mina böcker lånas ut på biblioteken i landet, så genererar det 1,60 kr till Sveriges Författarfond. Av den totala summan betalas bara 60 % ut individuellt till de svenska upphovsmännen, 40 % går in i det gemensamma stipendiesystemet. Den andel som tillfaller mig som enskild författare fördelas sedan lika mellan mig och illustratörer / medförfattare om jag inte är ensam upphovsman, till exempel vad gäller bilderböcker. (Lite snopet och inte helt rättvist, då vi är tre upphovspersoner till Monsterböckerna, är att varken Rakel eller framför allt Áslaug som ju också är illustratör, får ett öre eftersom de inte är svenska medborgare. Däremot räknas de in i fondens statistik över författares biblioteksutlåning.)

Mellan en femtedel och en sjättedel av alla ansökningar om stipendier avslås av fonden, helt enkelt för att pengarna inte räcker till åt alla som i och för sig skulle ha förtjänat ett stipendium. Och det är inte konstigt om många seriösa författare med usel ekonomi blir förbannade på fonden för att de sällan eller aldrig får en spänn därifrån. Här ligger grunden för den interna kritik som ifrågasätter vilka kriterier som fondstyrelsen utgår ifrån och hur den tillämpar dessa när besluten tas. Det finns de som har givit ut en mängd böcker som fått god kritik av Bibliotekstjänsts recensenter, men som säger att de aldrig eller orimligt sällan har fått något stipendium. Normalt bör en författare som har gett ut ett par nya böcker sedan det förra stipendietillfället rent statististiskt kunna få ett nytt arbetsstipendium efter 5-6 års väntan. Men alla får inte det, och andra får ”ja” oftare än så.

Ständiga avslag år efter år föder misstänksamhet mot systemet och tankar om vänskapskorruption och trendstyrning. Det är ofrånkomligt men samtidigt hälsosamt för fonden som, i den på en viss nivå ganska slutna och begränsade kretsen av etablerade författare, ständigt behöver påminna sig om risken att falla in i tveksamma hjulspår då hett eftertraktade pengar ska fördelas. Därför är det bra att medlemmar som upplever sig omotiverat och orättvist avspisade motionerar på Författarförbundets stämmor eller i andra forum för fram förslag på förändringar i stipendiesystemet. Bara genom öppen debatt kan fallgroparna undvikas.

År 1998-1999 ägde en mycket hård och bitter sådan debatt rum i Sveriges Författarförbund, och jag var personligen i egenskap av dåvarande ordförande för sektionen för barn- och ungdomsboksförfattare i högsta grad indragen. Jag har aldrig, varken förr eller senare, i mitt föreningsaktiva liv blivit så hårt åtgången och själv delat ut sådana råsopar. Striden stod om fondens osynliga kriterier för kvalitet som byggde på ”magkänsla” samt om kvalitetsbegreppets betydelse för tilldelningen av garanterad författarpenning och längre arbetsstipendier. Vi kritiker hävdade att större hänsyn måste tas till mångfald, uthållighet och långsiktig utveckling av ett författarskap samt till den sökandes ekonomiska förutsättningar. Även påståenden om jäv i beslutsfattandet fördes fram av ledamöter i fondstyrelsen och förnekades upprört av andra (varav en del var personligen utpekade).

Efter denna tuffa konfrontation, som pågick i över ett halvår och rent formellt vanns av dem som försvarade fondens praxis, rann den interna debatten ut i sanden för en tid. Ändå – och som en följd av att kritiken och förändringsförslagen trots allt gjort intryck på många, även inom fondstyrelsen – förändrades på sikt fondens viktning av den upplevda kvaliteten mot andra faktorer som förts fram som relevanta under debatten.

Min personliga åsikt är att systemet trots sina brister fortfarande är en klippa för oss författare. Att fonden har utvecklats och förbättrat sin legitimitet för upphovspersonerna under de 26 år som jag har varit medlem i Sveriges Författarförbund. För mig har arbetsstipendierna och den årliga individuella biblioteksersättningen varit en avgörande förutsättning för att kunna bedriva ett långvarigt professionellt författarskap.

Men de kollegor som år efter år får avslag trots kvalitet och uthållighet i sin utgivning, är levande tecken på att det än idag, som alltid, är både legitimt och angeläget att kritisera och försöka förändra strukturer i systemet som misstänks vara orättvisa eller godtyckliga.

I en djuplodande artikel i tidskriften Författaren för några år sedan beskrev Anna-Lena Lodenius hur fonden fungerar och fonddebatten såsom den tedde sig fram till dess. Den är väl värd att läsa för alla som är intresserade av svensk litteraturpolitik.

signering-malin-koch

Signering på bokmässan – kul men knappast lukrativt för den som inte kan titulera sig ”kändis”

From → Presentationer

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: