Hoppa till innehåll

En trehövdad författare med fötterna i varsitt land

6 juni, 2013

När jag i många år har läst recensioner av våra böcker om lilla och Stora Monster, har jag fått en känsla av det även för ”bokproffs” kan vara svårt att förstå det språkliga och kulturella värdet av Áslaugs, Rakels och mitt nu tolvåriga kreativa samarbete. Alla anmälningar handlar förstås om berättelserna, nästan alltid också om bilderna och lyckligtvis ofta även om samspelet mellan text och bild. Många kommenterar även den grafiska formen.

 Jag har inget att klaga på vad gäller omdömena om våra verk. De har undantagslöst varit mycket positiva. Och när det kommer till läsarna (eller lyssnarna)  så har de många gånger visat sin uppskattning i Barnens Bokjury. När de franska barnen 2012 röstade om bästa bilderbok i Frankrikes barnboksjury Les incorruptibles så fick Un grand monstre ne pleure pas tredje pris.

Så långt känns allt bra. Men en bok är mer än en story i bild, text och grafik. En bok är också språk och kultur. En bok är en kugge i överförandet av det språkliga och kulturella arvet från en äldre generation till en yngre. Och här kommer vårt nordiska samarbete in på ett djupare plan. När vi skapar böckerna tvärs över ett vidsträckt hav, på fyra språk samtidigt, så korsbefruktas texterna av nyanser i våra språk och berättelser som har uppstått under de tusen år som gått sedan fornnordiskan talades.

Vi filar fram våra texter på fyra språk samtidigt. Våra manus har fyra kolumner: en dansk, en svensk, en färöisk och en isländsk. Texten formuleras parallellt på varje språk, uppslag för uppslag. Danskan och svenskan är kommunikationsspråken oss emellan, de kan vi med gängse beteckning kalla för skandinaviska. (Gäller förstås även norska.)

Svenskan är mitt personliga modersmål. Men genom min halvdanska fru och det nära samarbetet med den danska illustratören Pia Halse i Tyrekalvens sang och Jeg vil ha baklava har jag utökat mitt ”skandinaviska” ordförråd med danska synonymer och uttryck. När sedan danskan tolkas och berikas av mina färöiska och isländska kollegor, blir vår gemensamma skandinaviska rikare och mer nyanserad än varje nordiskt modersmål för sig.

Jag har exempelvis genom vår fyrspråksmetod fått impulser som lett till att jag i min svenska monstertext återfört ett och annat ord och uttryck som försvunnit ur det moderna språkbruket: ”Det är gott att ha en stark och modig vän som Stora Monster.” Jag skulle tro att ”Det är gott” var ett vanligt uttryck i fornnordiskan, som idag finns kvar i norska, danska och västnordiska språk men som försvunnit ur svenskan. Detta är bara ett litet smakprov på den språkliga korsbefruktning som kan uppstå genom vår arbetsmetod.

Våra berättelser berikas också kulturellt genom att det ligger tre språkliga och mytiska arv i potten. Till största delen liknar våra sagor och sagofigurer varandra. Men där finns både nyanser och unika skillnader. Genom att blanda och ge utökas våra referenser och vyerna vidgas när vi söker efter ett gemensamt stoff. Allt från metaforer och uttryckssätt till sagoväsen och beteenden ingår i vår utökade verktygslåda. Det vi sedan skruvar ihop över Nordatlanten ska kunna skruvas upp i hela Norden och även i andra länder. Vad har vi gemensamt? Och vad är nytt men inte obegripligt?

Bild

Vi är en trehövdad författare med fötterna i varsitt land. Här beskriver Áslaug vårt samarbete: http://aslaugjonsdottir.com/2013/05/30/thrir-hofundar-three-authors/

From → Presentationer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: